Stefan Gurt.se

Etikett: Coola typer

  • Kalla mig Noa

    Lennart Sjögrens bok kom med posten dan efter att vi talats vid. Det är en mycket vacker bok. Tonen är enkel, avklarnad. Det handlar om Noa, om översvämningen och om livet efteråt. Det handlar om att acceptera att människor i ens närhet dör och att man med tiden själv kommer att dö.

    Jag tyckte mycket om den. Lennart är en av de lyckligt lottade författare som bara blir bättre med åren. Allt utanverk och alla tricks är borta, kvar återstår bara det mest väsentliga. Det är den sortens bok man antagligen bara kan skriva när man levt länge.

    Sen kunde jag inte låta bli att fundera över vattnets betydelse för en öbo. Den episka diktsviten Fågeljägarna (från 1997) handlar om några män som driver till havs på ett isflak. Den här gången har han tagit samma historia och förenat den med myten.

  • Poeten vid havet

    Tillbaka i Sverige och nere på Öland igen, hälsade på Lennart Sjögren i går tillsammans med klassen. Han är åttiotre år nu och klagar på att han börjar bli gammal, men varje gång vi pratar med varandra slås jag av hur vital han är.

    – Är det du? sa han när han fick syn på mig. Jag tyckte du såg ut som en yngling när du klev ur bussen.

    – Jag blir mer och mer gråhårig.

    – Ja, det, men det var nånting i rörelsen. Hur gammal är du?

    – 58.

    – Då är du ung fortfarande.

    Vi satt inne i hans lada. Det blev kallt efter ett tag och vi satte oss i gräset utanför. Han talade om sitt långa författarskap, framhöll som vanligt motgångarna och svårigheterna, talade om förlagsbyten, osäkerhet. Framgångarna menade han berodde lyckliga omständigheter ibland. På en fråga vilken bok man bör läsa i första hand sa han diktsamlingen Havet. Den kom ut 1974 och håller nu på att översättas till tyska.

    Han bor nära havet, i sin fädernesgård utanför Byxelkrok på norra Öland. Från övervåningen på huset ses Kalmarsund, om inte sundet bytt namn däruppe, om det finns någon stad på andra sidan måste det vara Oskarshamn och inte Kalmar.

    Jag ville hjälpa honom lite och föreslog att de skulle läsa Fågeljägarna.

    – Jaså den, sa han, ja, den ja.

    Men han log brett när han sa det.

     

  • En vänlig människa

    Erland Josephson är död. Jag träffade honom en gång. Det var 1987 när stora Akademibokhandeln återinvigdes efter en ombyggnad. Bokhandeln firade händelsen genom att bjuda in författare till att berätta om och signera sina böcker. Erland Josephson och några andra författare från Brombergs skulle framträda efter mig. Han kom fram och småpratade en stund innan det var hans tid att äntra scenen, kommenterade en recension jag läst upp i radion tidigare i veckan. Han slog mig som en genuint vänlig människa, intresserad också av en tämligen okänd kollega. Sånt är inte särskilt vanligt i kulturvärlden. Det är en viktig egenskap.

  • Fortfarande aktiva

    Var inne på Grafiska Sällskapet och såg Eva Forsbergs och Anna Larssons bilder till Lennart Sjögrens dikter. Ett fint samspel mellan text och bild. Rätt mycket folk på vernissagen. Man fick ställa sig i kö för att prata med Lennart eller Eva. De är båda närmare 80 men fortfarande i högsta grad verksamma. Något hoppfullt över det. En iakttagelse från vernissagen: i stort sett alla besökare var gråhåriga. Varför är Sverige så ålderssegregerat?

  • Sånt man snackar om ibland

    Jakob satt och lyssnade på Bruce Springsteen när jag kom in i köket på Skrivarskolan.
    – Springsteen är en sån där kille man skulle kunna tänka sej att byta liv med, sa han. Jag menar, egentligen är det inte så många rockstjärnor man skulle vilja vara. Förr eller senare tappar dom greppet om vilka dom är och blir pinsamma, men Springsteen verkar ha ett rätt schysst liv.
    Jag försökte med Bob Dylan och han sa: 
    – Ett tag kanske, men han verkar sur. 
    – Keith Richards?
    – Nej.
    Vi drog upp den ena efter den andra och kunde gemensamt konstatera att det kanske skulle varit kul ett tag men blivit trist i längden.
    Sen övergick vi till skådespelare. Ingen av oss blev särskilt engagerad av ämnet.
    – Författare? sa jag.
    Han skrattade och skakade på huvudet.
    – Där blir man ju rent deprimerad.

  • En konstnärs död

    Intensiva textsamtal hela dagen igår. Hade distanskursen hemma i vardagsrummet. Lyckligtvis hade vi just möblerat om, så att alla fick plats i soffa eller fåtöljer. En i gruppen hade passat på att roa sig så pass kvällen innan att han sov igenom större delen av samtalet. Vi fick väcka honom varje gång det var hans tur att komma med sina synpunkter. Han klarade det förvånande bra.

    Sen på kvällen åkte min fru och jag in till Galleri Aguéli där det var minnesstund efter Margareta Linton. Hon var konstnär och jobbade en gång i tiden på Ölands folkhögskola. Jag känner hennes son Per-Ivar som också jobbat på skolan och vi åkte bara förbi som hastigast för att visa vårt deltagande. Per-Ivar berättade att hans mamma dött medan hon talade i telefon. Hon var uppklädd för att gå på fest, läppstift och smycken. På bordet framför henne som ett halvdrucket glas vin. Hon hade fortsatt måla in i det sista.

    Om det finns något som är hoppfullt med konstnärlivet är det väl just det. Man är verksam in i det sista och håller sig på så sätt klar i huvudet. Livet tar inte slut när man blir gammal utan först när det faktiskt är över. Stämningen på minnesstunden var inte som det brukar vara efter begravningar, folk skrattade rent av.

  • Roddy Doyle in concert

    Vi kom till Dublin sent en måndagskväll. Roddy hade mejlat mig att enda chansen att ses var den kvällen när han skulle delta i en uppläsning. Eftersom det inte gick att boka biljetter gick vi dit så fort vi checkat in på vandrarhemmet och ätit middag.

    Jag hade föreställt mig ett bibliotek eller en konferensanläggning, men lokalen visade sig vara källarvåningen till en pub. Trångt, ruffigt och helt folktomt. Vi hann beställa en andra pint innan alla började komma. Sen plötsligt var vi hundra stycken på en yta på kanske fyrtio kvadrat. En trubadur började spela, efter honom en poet som läste komiska dikter. En poet till. Också han komiker. Killen som höll i arrangemanget skämtade om att det kanske skulle bli med Roddy som i slutet på The Commitments när alla väntar på Wilson Pickett som aldrig kommer.

    Fast just efter det kom han nerför trappan, tilldelades en öl och skrattade artigt åt poesiskämten. Han äntrade scenen, som bara var några kvadrat tom golvyta mellan borden, jämförde promenaden genom det översvämmade Dublin med en resa över den israelisk-palestinska gränsen. Han läste en nyskriven novell och folk gapskrattade så fort han gjorde en konstpaus. Efteråt blev det tid för frågor och kommentarer. Killen som höll i arrangemanget berättade att Paddy Clarke ha ha ha var den bästa bok han läst. Ett filmteam var där och förevigade stunden. Roddy var omringad av folk som ville prata med honom. Situationen var lite som om Bono dykt upp på amatörtrubadurernas afton.

    När det lugnat ner sig gick jag upp för att hälsa. Roddy behövde några ögonblick för att placera mig. Det var inte alls konstigt. Vi hade bara pratat en halvtimme före en förlagsmiddag i Göteborg sex år tidigare. Han frågade vad vi mer skulle göra i Dublin. Jag sa att vi kanske skulle gå till James Joyce-centret och han sa att han aldrig varit där.

    – Gå till fängelset i stället, sa han. Kilmainham Gaol. K-I-L stavas det.

    Han var försvunnen lika snabbt som han kommit. Skulle till New York nästa dag. Vi satt kvar och lyssnade på ett par poeter till, en kortvuxen sångare som hette Lennon i efternamn och som jag tror att jag läst om nånstans. Jag kände ett styng av besvikelse över att Roddy måste iväg så fort, men sammantaget var det en av de bästa uppläsningsaftnar jag varit på och det var generöst av honom att tipsa mig om den.

    Mer om Dublin senare.

  • En vanlig människa

    En sak som är glädjande med Tomas Tranströmers nobelpris är att han i alla kommentarer framstår som en så vanlig människa. En statstjänsteman, förälder, man tänker sig honom boende på en radhusgata.

    Det finns i svensk litteratur ett arv efter Strindberg, noga förvaltat av Bergman, Norén och tiotusen andra, som hela tiden hyllat den romantiska undantagsmänniskan. Ju mer neurotisk och plågad desto bättre. Kanske kan priset till Tranströmer göra att vanligheten får ett större genomslag i svensk litteratur.

  • Svens visdomsord

    Sven, som gått i samma kinesiskaklass som jag de senaste sex åren, sa en bra grej igår. Han är kring sextio, kemiprofessor och rätt hopplös på kinesiska. Han är också lokalpolitiker för socialdemokraterna i Sollentuna. Såhär sa han:

    – Förut brukade jag dela in folk i onda och goda, d v s de som är vänster eller höger. I den ordningen. Men nu delar jag bara in dem i de som har humor och de som inte har det.

    Om jag bodde i Sollentuna skulle jag rösta på honom. Bara för den repliken.

  • I Lennart Sjögrens lada

    Utflykt till Norra Öland med skrivarskolan. Åkte till Källa Ödekyrka, som var stängd men vacker, vandrade genom trollskogen, kom till vraket längst upp vid norra udden. Efter lunch besökte vi Lennart Sjögren, satt i hans lada och pratade om ett författarskap som inleddes 1958 med diktsamlingen Håll portarna öppna. Hans senaste bok, Den stora munnen, kom ut i år. Det som är så hoppingivande med Lennart är att han skrivit sina bästa böcker i relativt hög ålder. Han är nu 81 och på något sätt tidlös.