Stefan Gurt.se

Blogg

  • biblioteksläget, hur böcker försvinner

    En gammal vän hörde av sig igår. Han hade försökt få tag i Hundarnas stad, en barnbok jag gav ut 1988. Den gick inte att hitta på nätet. Han vände sig till biblioteken. Den enda biblioteksfilial i hela Stockholm som hade boken var Björkhagen. Han åkte dit, fick hjälp av en bibliotekarie.

    Efter en timmes letande stod det klart att boken inte längre fanns där. Enligt datorn lånades den senast ut 2006. Sen dess var den försvunnen, kanske stulen, kanske såld för en femma. Man kan ha glömt anteckna det.

    Det är väl inte hela världen att en barnbok som inte längre lånas ut så ofta lämnar hyllorna, men det är ändå något olyckligt över hur biblioteken säljer av sina böcker. På vissa ställen gör de sig av med alla böcker som inte lånats det senaste året.

    Författarskap går upp och ner i uppskattning. En period ser man Selma Lagerlöf som en föråldrad sagotant, sen svänger det och hon är vår största berättare. Vem läser Jack London idag, vem gör det om tio eller tjugo år?

    Biblioteken köpte på sin tid 1500 ex av Hundarnas stad. Det gällde hela landet. Säkert finns den ännu kvar på några orter, men inte på särskilt många. 1500 böcker har krympt ihop till en handfull. I fallet med hundarna kanske det inte gör så mycket, men det finns böcker en dag kommer att räknas som värdefulla som försvinner på samma sätt.

  • Norrtullsligan

    Fick mejl från Författarcentrum att Elin Wägners Norrtullsligan är utvald till 2011 års Stockholm läser-bok. Har inte läst boken, men det låter som en kul idé. Hela Stockholm en enda läsecirkel.

    Sen är det inte helt oproblematiskt med påbjuden läsning. Jag minns min egen högstadietid, läsningen av Nässlorna blomma i åttan gjorde att det tog många år innan jag kunde öppna en bok av Harry Martinsson. Samma sak med Kallocain och Karin Boye. 

    Länge trodde jag att det berodde på att mina lärare var dåliga på att välja böcker. Sen när jag själv började jobba som skrivarlärare insåg jag att det handlade om något annat. Jag har haft elever som uppfattat García Márquez och William Gibson som outhärdliga. Det är nånting med själva situationen.

  • instinkt

    Såg en snutt ur en intervju med Francois Truffaut på tv igår. Programmet handlade egentligen om Nils Petter Sundgren och hans långa gärning som filmkritiker.

    Truffaut sa i intervjun att han inte var intellektuell i första hand. Ibland om han skrev en recension eller intervjuade någon arbetade han intellektuellt, men när han gjorde sina filmer arbetade han mer på instinkt.

    Jag tror att det är en riktig distinktion. Berättelser kommer ur något annat än det analytiska tänkandet, använder en annan del av medvetandet. Det är därför bra författare sällan är bra kritiker, och bra kritiker sällan bra författare.

  • värdet av att skriva

    Min mamma låg medvetslös i elva år innan hon dog i november 2008. Det var till följd av en bilolycka. En man körde mot rött i en korsning och hon vaknade aldrig upp efter smällen.

    Så småningom hamnade hon på ett vårdhem som låg i samma byggnad som en gång varit min låg- och mellanstadieskola. Jag besökte henne ibland, med åren alltmer sällan.

    Jag höll hennes förlamade hand, strök henne över pannan eller kinden. Pratade om vad jag gjorde, hur det var med familjen, berättade att barnen växte, gick i nya skolklasser. Jag visste aldrig om hon kunde höra mig och med åren blev det allt svårare att gå dit och prata med henne.

    Att skriva en sån här blogg påminner om den situationen. Man skriver en liten text och vet inte om någon läser den. I längden kommer också det att kännas meningslöst och jag kommer antagligen att skriva alltmer sällan.

    Men jag ska hålla på ett tag i alla fall. Skriva lite om litteratur, hur jag uppfattar den, saker som inspirerar mig.

    Egentligen är det ju likadant när man skriver böcker. Man jobbar ett år eller två. Det går ytterligare ett år innan den kommer ut. Sen kommer recensioner, vänner hör av sig. Man är uppskruvad ett tag, tycker att man gjort nåt märkvärdigt, innan det dör bort och det är som om den där boken aldrig funnits.

    Fast sen händer det, tio eller tjugo år senare, att man träffar någon som läst den där boken och kanske rent av tyckt om den, och det känns som om skrivandet har ett värde i alla fall.

  • har slarvat lite

    Jag var inne på hemsidan och såg att jag hoppat över ett par ord i ett inlägg. Pinsamt när man inte ens kan skriva fungerande meningar.

     Jag hoppar över eller dubbelskriver ord ibland när jag skriver. Och och blir det då och då, eller ett försvunnet ord.

    Det beror på hastigheten. Jag tror att man ska skriva fort, låta det komma av sig självt. Fast sen måste man gå tillbaka och redigera, gå igenom, jobba om saker. Ett romankapitel går jag normalt igenom mellan 50 och 100 gånger innan det är klart för publicering.

    Jag ska gå igenom också det här lite bättre framöver.

  • svenska deckare

    Apropå förra inlägget: på samma sätt måste strömmen av svenska deckare ge en konstig bild av Sverige för folk som aldrig varit här. Man skulle kunna få för sig att Sverige är ett ovanligt hårt och brutalt land där mord hör till vardagen.

    Min vän Stewe Claesson berättade för en tid sen om när han varit i Tyskland och gått runt i bokhandlar. Överallt stod det svenska deckare på hyllorna över mest sålda böcker. Till slut kom han till en liten bokhandel som var känd för att vara ovanligt bra och ha ett stort utbud litteratur. Inte en enda svensk bok nånstans.

    Han blev så förvånad att han gick fram till disken och frågade expediten hur det kom sig att de inte hade några svenska författare.

    – Kein krim, blev svaret.

  • Top model

    I morse kollade barnen på Top Model. Det är oerhört irriterande hur alla deltagarna skriker hysteriskt så fort de får reda på att de ska göra något i programmet. De viftar med armarna, stampar i golvet, skriker, skriker. Som om sådan lycka är helt enkelt ofattbar. På samma sätt gör de i väldigt många amerikanska tv-program. Om Oprah eller nån annan programledare eller gäst säger nånting halvlustigt börjar folk vifta med armarna och skrika.

    Man kan få för sig att amerikaner är såna, men det är de inte. Jag bodde i USA i tre år, i Florida, Indiana och New York. Inte en enda gång har jag mött en amerikan som betett sig på det sättet. Det är en konstig kultur som uppstått inom tv-världen.

  • om läsning

    Jag har börjat läsa Roberto Bolaños 2666. Det känns redan från början att det är en bra bok. Jag blir alltid inspirerad av att läsa bra böcker, se bra filmer. Det finns andra som säger att de inte läser alls när de arbetar på en bok, att de ser på tv eller möjligen läser dåliga deckare. För att inte bli påverkade.

    Själv har jag aldrig förstått det resonemanget. När jag läser dåliga böcker, böcker med bristfälligt språk eller missar i kompositionen, blir jag deprimerad. Jag tycker att jag känner igen samma misstag i det jag själv skriver, självförtroendet dalar.

    De bra böckerna får självförtroendet att stiga. Det känns meningsfullt att ägna sig åt att skriva.

  • nytt försök

    Håller på att lära mig programmet. Tror jag gjorde fel igår, jag borde gjort ett nytt inlägg i stället för att skriva på i det gamla. Testar såhär i stället. Jo, det blev bättre. Tar ett tag innan man lär sig tekniken.

  • hej och välkommen till min hemsida!

    den 3  januari 2011

    En god vän, tjugo år yngre än jag själv, hörde av sig idag och sa att om det skulle vara någon mening med den här förstasidan borde jag uppdatera den varje dag. Du borde ha starka och kontroversiella åsikter, menade han. Annars kommer ingen att hitta till sidan.

    Han har säkert rätt och jag vet redan att det inte kommer att bli så. Jag har den här hemsidan mest för att berätta lite om mina böcker. Tanken med att ha en blogg i början är bara att göra det roligare för den som kommer tillbaka till sidan mer än en gång.

    Jag tycker att många människor har alltför starka åsikter om för många saker. I synnerhet när de uttrycker dem på ett så pass anonymt ställe som nätet. Ibland när jag läser kommentarer i till artiklar i dagstidningarna blir jag mörkrädd. Man borde inte låta folk kommentera dem anonymt. Det man inte kan säga ansikte mot ansikte eller inte skriva med sitt eget namn under bör inte sägas eller skrivas. Det är därför jag inte har någon ruta för kommentarer här, men jag tar gärna emot epost från den som vill komma i kontakt med mig.

    Jag kommer att tänka på en historia jag var med på i början av nittiotalet. Jag hade varit uppe i Skellefteå och talat om min senaste bok, som hette Det var en sorts kärlek och kom ut 1992. Efteråt pratade jag med en kille som var några år över tjugo. Han var mycket förtjust i boken. Politiskt befann han sig långt ut på vänsterkanten. Det han främst gillade med min bok var att den var så politiskt radikal. Han var övertygad om att säpo hade mig under uppsikt. Jag svarade lite sorgset att litteratur inte röner så stor uppmärksamhet i Sverige.

    Vi brevväxlade en tid. Det blev val och borgarna vann. Han skrev och uttryckte sin bedrövelse. Jag svarade att man måste respektera valresultatet. Oavsett om det parti man själv röstat på vinner eller förlorar måste man respektera majoritetens beslut. Jag tror jag la till att jag i grund och botten tycker bättre om demokratin och det parlamentariska systemet som sådant än om något enskilt parti.

    Han blev så besviken att jag aldrig hörde av honom igen. Men jag tror fortfarande på det och jag vet att jag inte kommer att ge uttryck för starka åsikter om jag inte har dem.  

    den 29 december 2010

    Äntligen har jag fått igång min hemsida igen. Den har legat nere ett drygt år. Orsaken är att den förra hemsidan blev orimligt dyr. Det var några bondfångare på en firma som hette Yreg som lyckades övertala mig att göra en hemsida.

    Själva jobbet skulle vara helt gratis och användas i deras egen reklam. Kontraktet innnehöll en del finstilta detaljer som jag missade i min iver att få det gjort. Tre år och många tusenlappar och ett antal ilskna rekommenderade brev (de godtog bara såna) senare lyckades jag komma ifrån kontraktet och har inte orkat ta tag i saken sen dess.

    Nu är den tillbaka och jag tänkte ha en liten blogg här på förstasidan, skriva kanske en gång i veckan.