Stefan Gurt.se

Blogg

  • 49 dagar i bardo och nätbokhandeln

    Förkyld, lite feber. Var inne på en av nätbokhandlarna och såg att de börjat sälja min roman 49 dagar i bardo igen. Den kom ut 2005 och har inte funnits på några år. Tydligen låg den kvar på ett lager nånstans.

    Nätbokhandlarna är bra på det sättet, böcker får lite längre livstid. Förr kunde jag känna en stilla förtvivlan inför en bok som kom ut i augusti eller september och som sen knappt gick att få tag på i februari mars.

    Någon berättade en gång, jag tror förresten att det var Björn Ranelid, att Hemsöborna bara sålde 700 exemplar under de första nio åren. Siffran kan vara felaktiga, men det är otvivelaktigt så att vissa böcker behöver tid för att nå fram till sina läsare.

  • Stjärnor som metaforer och kunskap om det man skriver om

    Jag läste Bolaño igår, jag läser rätt långsamt nu när jag är inne i mitt eget skrivande, om stjärnor som metaforer. Han säger (eller en av hans personer) att det är en metafor om man får en rak höger mot käken och ser stjärnor.

    Det är det inte. Alla som någon gång slagits medvetslösa med en smäll mot hakan vet att man faktiskt ser stjärnor. Åtminstone gjorde jag det. Det var under en handbollsmatch, en kille satte krokben och jag föll på bröstet och hakan, förlorade medvetandet några sekunder. Jag såg stjärnor precis som de gör i tecknade filmer.

    Det är ingen allvarlig anmärkning mot boken, den är utmärkt på det stora hela, men det ligger en fara i att uttala sig eller gestalta saker man inte känner tillräckligt väl. Läsaren kan förlora förtroende för författaren.

    Själv förlorade jag en del av förtroendet för Thomas Mann när han i Felix Krull skildrade hur huvudpersonen för första gången i livet spelade tennis. Det var så uppenbart skrivet av en man som aldrig själv sysslat med idrott. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i Thomas Mann efter det. Det finns en känsla av överlägsenhet hos honom som gör honom blind inför vissa saker, en högdragenhet.

    Om Bolaño vet man strängt taget bara att han aldrig fått en rak höger.

  • Vargas Llosa och AIK-Djurgårn

    Mario Vargas Llosa tillhör de författare som betytt mycket för mig. Romaner som Staden och hundarna och Samtal i Katedralen har påverkat min syn på litteratur och mitt eget sätt att skriva. När han fick nobelpriset skrev jag en kort presentation av honom i Svenska Dagbladets nätupplaga.

    Eftersom artikeln i första hand var riktad  till folk som inte var så bekanta med Vargas Llosa berättade jag inte bara om böckerna utan också lite om hans politiska ställningstaganden. Jag skrev att hans omsvängning från vänster till höger inte är så konstig om man ser till den mörka människosynen i hans romaner. Den klassiska konservatismen och dess motstånd mot utopier uppstod just ur en rädsla för människans sämre sidor.

    Det dröjde inte många minuter förrän artikeln fått ett stort antal kommentarer. I stort sett samtliga påpekade att jag var en idiot som aldrig haft ett riktigt jobb, som levt hela mitt liv med näsan i böcker och därför inte visste nånting om verkligheten etc. Är det några som har en mörk människosyn är det vänstern som inte tror människor om att kunna försörja sig själva utan behöver en massa bidrag etc etc.

    Jag tycker illa om den här AIK-Djurgårnmentaliteten som ofta kommer fram när det gäller politik. Ja, jag ogillar den oavsett vilken sida den kommer från och när det gäller idrott också. Man älskar allt hos det egna laget och hatar allt hos motståndarna. Förr eller senare slutar det alltid med mer hat än kärlek.

    Litteratur handlar om något helt annat. I sina bästa romaner lyckas Vargas Llosa ge en rik och sammansatt bild av livet i Peru på 1950-talet. Jag kunde sitta i Stockholm eller New York och läsa dem trettiofem fyrtio år senare och känna igen mig, leva med gestalterna, känna lukter från gatan och höra deras röster. Det var inte vänster eller höger, AIK eller Djurgårn eller andra såna förenklade kategoriseringar utan bara liv, människoöden, grymma och fascinerande berättelser.

  • Dry Martini på Harry’s bar

    Jag var i Venedig i höstas, gick in på Harry’s bar mest för att hedra min pappa som hade dött en månad tidigare. Pappa var en stor Hemingwaybeundrare och Harry’s bar har blivit känd för att den figurerar i romanen Över floden in bland träden.

    I stort sett alla drack Bellini därinne, en rosa drink jag antar att de också dricker i boken. Det kändes trist att dricka samma sak som alla andra i rummet så jag frågade kyparen om han visste vad Hemingway brukat dricka.

    Han var en gammal man, så gammal att han skulle ha kunnat börja jobba på baren medan Hemingway ännu kom dit. Han stirrade på mig som om jag var dum och sa sen:

    – Dry Martini.

    Jag beställde en Dry Martini. Den serverades i ett litet glas med raka kanter. Den var nollgradig, saknade varje spår av vatten och hade mycket lite vermut i sig. Precis som Hemingways prosa. Kall, klar, ren.

  • jag skriver

    Jag har börjat skriva på en ny bok. Jag tror att jag kommer komma med lite färre inlägg här ett tag. Även om de bara tar några minuter att skriva kräver det ett visst engagemang. Det viktiga nu är att få upp farten med boken. Fast jag fortsätter förstås skriva här då och då.

  • Sun Axelsson om blyghet

    Såg i tidningen att Sun Axelsson dött. Jag träffade henne en gång för kanske femton år sen när Aftonbladet hade fest. Jag var lite tyst som jag blir ibland i såna sammanhang. Hon uppskattade det, sa: Du är blyg, det är bra. Alla de bästa författarna är blyga.

    Hon sa det förstås  mest av vänlighet, för att få igång samtalet, men jag tror att det ligger en del i den iakttagelsen. Om man kan prata ohämmat finns mindre anledning att stänga in sig på sin kammare. Och litteratur är nånting som växer fram långsamt, behöver tid för att formuleras.

  • Fördelen med gamla bilar

    Bilen krånglar, nånting med motorn. En gång skrev jag en berättelse om en resa mellan Öland och Stockholm. En gammal bil som gick sönder en vinternatt. Det är den sista berättelsen i På natten korsar båten floden och den berättelse som sammanfattar känslan i hela boken. Jag kallade den Fördelen med gamla bilar.

    I berättelsen möter jag en bilmekaniker som hjälper mig att meka med bilen en fredagskväll fram till klockan tre på morgonen. Det är en lycklig berättelse som framhåller det goda i att inte ha råd att köpa nya bilar. Livet blir rikare då, man råkar ut för mer, träffar andra människor.

    Fast nu när bilen krånglar blir jag bara trött på den, tänker på vad det ska kosta. Jag kanske håller på att bli för gammal för det där.

  • symboler och vägmärken

    Det finns ett underligt inslag i några scener i Brända av solen, ett litet ljusklot färdas över fälten, genom rummen. Den första gången det dyker upp tänker man att det är solen som bildar en reflex i kameran, men snart inser man att det är medvetet gjort. Reflexen blir kvar så länge, rör sig i en rak linje.

    Ingen av personerna i filmen verkar uppmärksamma ljusfenomenet (min fru påstod efteråt att en person, filmens clown, gjorde det, i så fall missade jag det). Det är ett väldigt konstigt inslag i filmen, jag begriper inte vad det gör där eller vad det ska visa.

    Jag tror att det är därför det blir så verkningsfullt. Det dröjer kvar hos en efteråt, man funderar över det. Symboler ska fungera på det sättet i filmer och berättelser. Vill man göra dem tydliga är det bättre att söka jobb på Vägverket.

  • Brända av solen

    Brända av solen på tv igår, Nikita Michalkovs film om Stalintiden. Jag ville först inte se om den, tänkte att det inte vore samma sak när slutet inte kommer som en överraskning.

    Det blev tvärtom. Genom att jag visste hur det skulle sluta fick allt drag av ödesdrama, varje bildruta fylldes med innebörd, sorg, grymhet.

  • Ranelid vs. Englund vs. Sartre

    Dokusåpan om Ranelid och Englund har valsat runt i tidningar och bloggar hela veckan. Påfallande många kommentatorer har försökt hitta nån vinkling där det är synd om den ene eller den andre.

    En skribent menade att Ranelid mobbas av de andra grabbarna för att han klär sig som han gör och på ett osvenskt sätt framhäver sig själv. Mobboffer. Alltså är det synd om Ranelid.

    På det svarade en annan skribent att Englund säkert har traumatiska minnen av uppväxtens skoldanser och därför reagerade så skarpt på Ranelids utspel. Fick inte dansa. Alltså är det synd om Englund.

    Det är en sorts sjuka vi ägnar oss åt nuförtiden. Att utmåla folk (och allra helst oss själva) som offer, för att på så sätt ge legitimitet åt olika åsikter. Argumenten blir inte bättre av det.

    Till slut kom jag att tänka på Sartre och hans begrepp Ond Tro. Alltså det sätt vi hittar på ursäkter för olika saker vi inte riktigt lyckats med som vi skulle önskat. Om jag bara gjort si i stället för så skulle mitt liv varit mycket bättre. Om jag bara bla bla bla så skulle…

    Jag tycker att Sartres beskrivning av livslögnen/självbedrägeriet tillhör hans bästa insatser. Betoningen av det egna ansvaret. Det meningslösa i att hitta på ursäkter.

    Käbblet kring dokusåpan vill nog både Ranelid och Englund snarast glömma. Det är svårt att tycka särskilt synd om någon av dem. Ranelid är en populär författare som tycker om publicitet och ofta får det. Englund har en bra position i Svenska Akademin. De måste inte älska varandra.