Stefan Gurt.se

Blogg

  • det ensammaste av yrken

    När jag började skriva var det delvis ensamheten jag sökte, att få vara själv med sina tankar, formulera dem, skapa världar som inte fanns någon annanstans än i mitt eget huvud.

    Med åren blir det där rätt uttjatat. Man är så väldigt mycket ensam. Tillbringar år framför tomma papper och dataskärmar som måste fyllas med bokstäver, ord, berättelser. Man har inga arbetskamrater, ingen att fika med när man känner sig trött och oinspirerad. Det är först när man skrivit färdigt en bok som man börjar prata om den med förläggare och redaktörer.

    Ibland känns det väldigt svårt.

    Men det finns också ögonblick av nåd då allt bara kommer till en utan ansträngning. Det är alldeles självklart redan från början, musiken finns där, berättelsen, livet.

    Det är väl därför man fortsätter att skriva.

  • Henning Mankells hus (2)

    Utsikt från köksfönstret. Först var jag rädd att det skulle bli för ensamt häruppe, men det är väldigt fint, enorma vidder. Jag tänkte åka skidor på dagarna och skriva kvällar och nätter.

  • Är hyckleri bra?

    Såg i tidningen att en sverigedemokrat tvingats lämna partiet efter att ha uttryckt rasistiska åsikter. Man vet inte om man ska skratta eller gråta när man läser sånt. Alla vet att främlingsfientligheten är själva kärnan i Sverigedemokraternas  politik . De väljare som röstade på dem gjorde det på grund av att de är ett främlingsfientligt parti.

    Ändå måste de plötsligt låtsas som om oj oj, såna där åsikter kan vi ju faktiskt inte tillåta att våra medlemmar har.

    Det är rent och skärt hyckleri. Alla vet det. De själva vet det. Deras väljare vet det. Alla som hör talas om det vet det.

    Frågan är om världen blir bättre eller sämre av att människor hycklar. Jag vet inte. I slutet av åttiotalet när Boforsaffären var på tapeten skrev jag till en vän att det svenska hyckleriet äcklade mig. Jag bodde i USA då, satt i New York och läste om hur ett statligt bolag exporterat ammunition till de australiensiska trupperna i Vietnam samtidigt som statsministern gått arm i arm med Nordvietnams ambassadör under stora demonstrationer mot kriget.

    Jag tyckte illa om det och skrev en roman som hade den svenska vapenexporten som sitt epicentrum. Den heter Det var en sorts kärlek och kom ut -92.

    I brevet till min vän skrev jag att Sverige var en ulv i fårakläder, att jag tyckte det vore bättre om vargen visade vem han var. Min vän skrev att jag hade fel, att vargen förfåras (det var hans uttryck) genom att iklä sig fårakläder. Han menade helt enkelt att hycklaren påverkas av de åsikter eller handlingar han eller hon låtsas stå för och därmed blir lite bättre.

    Jag vet fortfarande inte vem av oss som hade rätt. Eftersom hyckleri är så populärt hoppas jag att det var han.

  • Kinesisk poesi och kinesiska lärare

    När jag läst kinesiska ett knappt år började jag skriva dikter på kinesiska, en gammal bunden versform med åtta rader rimmade korsvis. Jag gjorde det som ett sätt att få upp känslan för språket och för att träna på att skriva tecknen. Mitt ordförråd var högst begränsat . Dikterna blev lite yxiga men ändå uttrycksfulla.

    Min lärare var en professor från Shanghai. Han blev mycket imponerad av mina dikter och lovade se till att de publicerades.

    Ett par månader senare såg vi dem i en Shanghaitidning. De stod med i en artikel om den duktige språkläraren och hans ambitiöse elev som redan börjat skriva dikter. Det kändes lite sorgligt när jag insåg att min lärare delvis skrivit om dikterna, för att göra dem mer språkligt korrekta. Känslan hade gått förlorad, men för den som inte kände till bakgrunden framstod lärarens insats som mer imponerande än i ursprungsdikterna.

  • Xin nian hao

    Idag är det kinesisk nyårsafton. Min fru sitter flera timmar och ringer till släkten i Kina. De har inte hört nånting om det som händer i Nordafrika, kinesiska myndigheter har stoppat all nyhetsrapportering därifrån. Ändå sipprar det in. Det går inte att hindra all information med dagens kommunikationsmedel. Det finns nånting hoppfullt i det.

    Sen är det tveksamt om det kommer att påverka Kina så mycket. Det som hände på Himmelska fridens torg är längesen. Folk är i allmänhet nöjda med utvecklingen som den varit de senaste tjugo åren.

  • Beatles och Calvino

    Lyssnade på Beatles i bilen i morse. Deras musik tycks gjord helt utan ansträngning. Jag kom att tänka på Italo Calvino. I sin Sex punkter inför nästa årtusende tar han upp lättheten som en av de viktigaste aspekterna av den litteratur han önskade se i det nya milleniet, det där självklara, oforcerade.

    Det märkliga med Beatles är att de var så unga när de skrev musiken. För det mesta krävs år av träning för att göra saker med lätthet.

  • Henning Mankells hus

    Jag ska upp till Härjedalen i veckan. Henning Mankell har donerat sitt barndomshem utanför Sveg till Författarförbundet. Man söker stipendium för att bo där en månad, får en summa som täcker utgifterna. Jag tyckte att februari lät perfekt, sitta där och skriva och dra iväg till Vemdalen och åka skidor om det var en solig dag. Familjen kunde komma upp över sportlovet.

    Sen när jag väl fått stipendiet insåg jag att sportlovet ligger i mars i år. En hel månad i ett hus på landet. Det blir lite i ensammaste laget. Det gäller att skrivandet flyter på.

  • Hantverkare emellan

    Jag har haft en snickare hemma ett par dar. Vi känner varandra sen förut, vi har haft barn i samma klass och han  hjälpte mig att bygga en terass en gång. Nu gäller det ett fönster från ateljén till hallen utanför. Ateljén ligger i en källare.

    Igår berättade han att han varje år brukar läsa en bok av den nya nobelpristagaren. Han hade just läst ut Bockfesten, tyckte inte att den var så märkvärdig. Jag föreslog att han skulle börja med Staden och hundarna i stället. Han lät måttligt intresserad.

    – Hon, förra året, sa han, Herta Müller. Hon var helt hopplös. Jag slutade efter ett tag, det gick inte att fortsätta.

    – Man kan inte gilla alla.

    – Han turken däremot… vad heter han nu?

    Vi sökte båda efter namnet ett tag. Jag hann först.

    – Pamuk, Orhan Pamuk.

    – Han var riktigt bra. Riktigt bra.

  • Primo Levi

    Igår var det 66 år sen Auschwitz befriades. På senare år har Imre Kertesz och Herta Müller fått nobelpriset för sina lägerskildringar. De är bra författare båda två, ändå tycker jag att Primo Levi skrivit de starkaste böckerna från den här tiden i europeisk historia. Han skrev enkelt och chosefritt. Titeln på hans mest berömda bok –  Är detta en människa? – sammanfattar hela frågeställningen.

  • Vintern och litteraturen

    Svinkallt igen. Det är bara januari och man är redan trött på det.

    Kom att tänka på att vintern egentligen inte syns så mycket i den svenska litteraturen. Gösta Berlings saga förstås, allt är vintrigt där. I Hemsöborna förliser de på isen. Det finns förstås andra. Lundell skrev en av sina mindre inspirerade böcker från Åre, Jerker Virdborgs Svart krabba skildrar krig i vintermiljö, Lennart Sjögrens diktsvit Fågeljägarna.

    Det finns säkert andra jag inte kommer på nu, och såna jag aldrig läst. Ändå är det märkvärdigt få böcker som verkligen skildrar vintern. Kanske är den en så stor del av våra liv att vi inte ser den.