Blogg

  • Vårt matematiska universum (2)

    Efter en viss tröghetsfas under senare tredjedelen, när jag hade svårt att föreställa mig de olika parallella universum han skriver om, har jag läst ut Tegmarks bok och jag tycker den var väldigt kul och intressant. Boken vetter mot slutet nästan mer mot filosofin än fysiken och jag satt och tänkte att filosofiämnet i grund och botten är väldigt föråldrat. På Platons och Aristoteles tid var det filosoferna som kom med teorier om världens beskaffenhet, idag är det mer en uppgift för naturvetarna. Tegmarks bild av världen hamnar för övrigt inte så väldigt långt från Platons.

    En sak han tog upp, som jag själv länge undrat över, är hur det kommer sig att vi uppfattar materien helt annorlunda än den faktiskt är. Det tangentbod jag skriver det här på består ju inte av fast materia riktigt på det sätt jag upplever den. I själva verket är det en massa små elementarpartiklar som är i ständig rörelse. Det är bara vår perception, våra ögon och i det här fallet vår känsel, som inte är tillräckligt fininställda för att uppfatta materien som den ytterst är. Tegmark förklarar det med att den syn och hörsel etc som vi utvecklat är den som är bäst skickad för att låta oss överleva. Atomer och kvarkars rörelser påverkar oss inte, medan vi däremot har nytta av att kunna uppfatta att ett träd faller eller en jättevåg rullar emot oss.

    På ett annat ställe hade jag svårare att följa resonemanget. Tegmark talar om hur länge man kan tänka sig att den mänskliga arten kan leva vidare. Han drar en parallell till hur de allierade under andra världskriget använde sannolikhetslära för att räkna ut hur många tanks tyskarna hade. Tanksen hade serienummer precis som bilar och när de tillfångatagit en tanks med serienumret femtio visste de att sannolikheten för att den tillhörde de 5 första procenten tanks var väldigt liten (jag minns inte den exakta procentsatsen här) och fick på så sätt ett ungefärligt begrepp om antalet tyska tanks. Därifrån går Tegmark vidare till slutsatsen att han som hamnar nånstans kring nummer femtio miljarder av alla människor som fötts på Jorden knappast heller kan tillhöra de första fem procenten av alla människor som att kommer att födas innan arten utplånas. Enligt sannolikhetsläran borde han snarare hamna nånstans i mitten, vilket skulle innebära att vi inte kommer att finnas kvar så väldigt länge till.

    Där har jag, matematiskt okunnig som jag är, svårt att begripa resonemanget. Det är väl en väsentlig skillnad på tanks tillverkade i ett land under en begränsad tidsperiod och en arts fortbestånd. Men kanske är det bara jag som har ett alltför sentimentalt förhållande till min egen art. Boken som helhet var fascinerande.

  • Lennart Sjögren ringde

    Lennart Sjögren ringde i förmiddags. Poeten som en gång kallades ”den skrivande bonden” har hunnit fylla 84. Under alla år jag jobbat på Öland har det varit praxis att antingen han besökt skrivarskolan eller att jag och klassen kört upp och hälsat på honom på gården utanför Byxelkrok. I och med att kursen nu övergått till att bli på distans upphör våra årliga möten. Men det var inte därför han ringde utan för att fråga om jag fått hans senaste bok.

    Kalla mig Noa kom ut i våras. Han hade glömt skicka den men gör nog det de närmaste dagarna. Sen sa han att han tror att det blir hans sista bok. Han har börjat bli lite trött på sista tiden, sa han, och det känns som om han är färdig med skrivandet.

    Jag tycker om Lennart och blir alltid glad när jag pratar med honom. Det finns något på en gång ödmjukt och bondslugt hos honom (det senare inte menat i negativ bemärkelse) och det är inte många 84-åringar som kommer ut med böcker. Jag ser fram emot att läsa hans bok om Noa.

  • Vårt matematiska universum

    Håller för närvarande på att läsa Max Tegmarks Vårt matematiska universum. Trots att jag är väl medveten om att mitt matematiska/naturvetenskapliga kunnande blivit katastrofalt mycket sämre under de fyrtio år som förflutit sedan jag gick ut gymnasiet – båda mina barn har gått natur och jag har försökt hjälpa dem med läxorna – har jag en svaghet för den här sortens populärvetenskap. Stephen Hawkings A brief history of time, Bertrand Russells Relativitetsteorins ABC, Gary Zukavs De dansande wu li-mästarna och Fritjof Caprans Fysikens Tao var för mig stora och kvardröjande läsupplevelser.

    Tegmarks bok håller ungefär samma nivå. Några gånger kan det personliga tilltalet bli lite tramsigt och en del av hans tankar kring parallella universum är för mig svåra att riktigt ta till sig. Men boken har den stora fördelen att den är alldeles ny, vilket betyder en mycket inom ett fält som ständigt utvecklas. Och han är så pass pedagogisk att också den som inte själv skulle ha en möjlighet att göra beräkningarna ändå begriper vad de visar på i stora drag. Den som skriver sci-fi kan hitta en hel del här.

  • Filande

    Hemma i Huddinge sen en vecka. Jobbar på för att försöka få klart en ny bok. Ibland när man håller på och går igenom ett avsnitt för kanske hundrade gången kan man nästan spy på sin egen text. Men sen händer det där att det släpper och man kommer på nånting nytt som faktiskt gör att det blir bättre. Får varva med promenader, matlagning, en och annan tennismatch. Ofta kommer man på saker när man gör nånting helt annat.

    Köpte biljetter till Stockholm Literature igår. Ska bli kul att på en bokmässa i Stockholm som omväxling.

  • Distansdagar

    Nere på Öland för introduktionsvecka för distanskursen. I grund och botten handlar kursen om ett enda långt projektarbete (att skriva en roman) och mitt jobb om att handleda och samordna, men den här veckan är vi tillsammans för att lära känna varandra och gå igenom upplägget för kursen. Det blir som ett koncentrat av allt det vi tidigare ägnade veckor att gå igenom. Kul och förhoppningsvis intensivt. Hoppas bara vädret lättar upp tills vi ska åka på utflykt på torsdag.

  • Natt på Öland

    Nere på Öland för planeringsvecka på skolan. Från och med i år kommer skrivarskolan enbart att bedrivas som distanskurs, vilket kommer att innebära att nära sjutton års veckopendlande (dock aldrig på heltid) går mot sitt slut. Det är både en lättnad och nånting som fyller mig med vemod. Självklart visar sig Öland från sin allra bästa sida när jag håller på att ta farväl av ön. I kväll var jag nere i Torngård på södra Öland där det finns en bygdegård som visar film då och då.

    På programmet stod Lucy Mulloys En natt i Havanna, en mycket stark och gripande film. Och det gav en extra dimension åt upplevelsen att sitta i ett rum utan sluttande golv där en filmduk dragits ner över något som annars fungerar som scen och där fåtöljerna utgjordes av vanliga pinnstolar med sittdynor för att göra dem mjukare.

    Efter filmen besökte jag en kollega på skolan som har en sommarstuga en kilometer norr om bygdegården. Han jobbar som lärare i design och hade omvandlat en gammal sommarstuga till ett fantastiskt boende med utomhusbadkar, en välvd stenbro över ett dike och prunkande växtlighet.

     

  • Island

    Tillbaka i stan efter en utflykt till Island. Restips brukar ju inte precis vara ämnet för den här bloggen, men om ni har möjlighet så åk dit. Island liknar ingenting annat. Det är en betydligt yngre värld än den vi vanligen vistas i. Ön bildades genom vulkanutbrott så sent som för trettio miljoner år sedan och nytt land fortsätter ännu bildas genom nya eruptioner. Landskapet ser mer ut som på Mars eller en annan planet som är betydligt kargare än Jorden. Klimatet är så pass hårt att det nästan inte finns några hus som är äldre än hundra år, vinden och saltet och kylan nöter ner dem. Först på senare år, i och med klimatförändringarna, har man börjat odla träd.

    De gamla isländska sagorna vårdas på ett sätt som är helt okänt. De utgör Nordens största bidrag till världslitteraturen och när man besöker det gamla tinget några mil från Reykjavik är det inte svårt att känna det som om man vore tillbaka i en annan tid. För den som inte läst dem börjar man lämpligen med Njals saga. Den är betydligt roligare att läsa än Bibeln eller Den gudomliga komedin. Bättre berättad.

  • Varmt på Apornas planet

    För en gångs skull är det riktigt varmt i Sverige. Jag har alltid tyckt att det låter konstigt när folk talar om sommarhetta här. För att det ska vara hett måste man ändå upp en bit över trettio grader, helst upp mot fyrtio, men nu känns det ju faktiskt riktigt varmt och det är härligt.

    Typiskt nog ägnar jag dagarna mest år att jobba. Instängd i mitt lilla arbetsrum som ligger längst ner i huset och alltid är svalt. Häromkvällen var jag och såg nya Apornas planet-filmen. Med dagens animationsteknik lyckas de göra aporna märkligt levande och uttrycksfulla. Det är ljusår från de utklädda skådisarna i den första Apornas planet. Ändå var den betydligt mer omtumlande när jag såg den första gången i början av 70-talet. Slutet, med överraskningen som förklarade allt man sett. Då tog det nästan andan ur mig. Men såna filmer funkar bara att ses en enda gång och även om de båda senaste filmerna är välgjorda och spännande är det som att de inte har så värst mycket att tillägga rent idémässigt.

  • Pessoa och eftervärlden

    Fernando Pessoa är Portugals store författare. En man som skrev dikter under olika namn, heteronymer kallas det, där han gör sig till olika författare med olika stil och  livsuppfattningar och erfarenheter. Joyce sa en gång apropå sin schizofrena dotter att enda skillnaden mellan honom och henne var att han fick utlopp för det i sina böcker. Pessoa tog samma tanke ett steg längre.

    Idag är han begravd i samma klosterkyrka som Vasco da Gama och sitter staty utanför sitt favoritkafé i Lissabon, men under sin levnad publicerade han bara en enda tunn liten bok. Han försörjde sig som översättare, levde ensam och obemärkt, efterlämnade en koffert full av dikter som gjort honom berömd efter döden. Det finns nånting i det som känns både eländigt och hoppfullt, myten om konstnären som är före sin tid i koncentrat. Man skulle ha önskat honom åtminstone ett visst erkännande medan han ännu levde.

  • Insekter i Gislaved

    I helgen var jag nere i Gislaved. Chun Lee pratade med Mattias Bäcklin som introduktion till hans utställning på Konsthallen. Vi satt uppe till ett kvällen innan och konstnären själv försov sig så att han höll på att missa vernissagen. Konsthallschefen ringde hotellet som i sin tur ringde konstnären på rummet. Samtalet kom igång några minuter sent. Mattias såg rufsig och yrvaken ut men skötte sig utmärkt under ett samtal som fokuserade på hans naturintresse.

    Konsthallen i Gislaved är inte särskilt stor. 80 kvadratmeter ungefär, men det blev en fin och tät utställning. Stora blyertsteckningar på temat människa/natur, screentryck av söndervittrande skalbaggar, en rolig film om insektsjakt.