Stefan Gurt.se

Blogg

  • Stockholm Literature

    Har tillbringat fredagskvällen och en del av lördagen på Stockholm Literature, en festival som nu går för andra året i rad. Kul och inte alls så hysteriskt som bokmässan i Göteborg. Här är det mest bara uppläsningar och samtal mellan författare, journalister och konstnärer. Allt är väl inte kanon, men museet är en fin inramning och man kan kolla på utställningarna mellan föreläsningarna.

    I förmiddags stötte jag ihop med förläggaren Svante Weyler, som verkade en aning förvånad över att se mig där.

    – Det är nästan aldrig några författare som går och lyssnar på andra författare, förklarade han. Är det inte konstigt förresten?

    Jag tvingades medge att jag mest var där för att jag gjorde det tillsammans med några av deltagarna i distanskursen. Fast jag är glad att jag gick det.

  • Ordet är fritt

    Fick en bok i brevlådan igår, Ordet är fritt av Niklas Palmklint, Mikael Ahlsén och Sanna Palmklint. Den innehåller 169 fotografier av människor som håller upp en skylt med sitt favoritord.

    De flesta i boken är offentliga personer, skådespelare, sångare, politiker, författare. Formatet på boken är stort och varje foto ligger på en egen sida. När jag ser fotot på mig själv tycker jag att det är långtifrån smickrande. Mitt ansikte är på en gång rynkigt och lite knubbigt, en gammal och aningen överviktig människas ansikte. Ordet jag valde är ”men”, för att jag tycker om nyanseringar, när en berättelse tar fart åt ett annat håll. Journalisten Jan Gradvall har valt samma ord som jag.

    För kanske femton år sen var jag med i ett liknande sammanhang. Då var det Nöjesguiden som frågade folk om deras favoritord. Den gången valde jag ordet ”och”, för att jag gillade att lägga till saker i berättelser. Om jag någon gång får vara med i ett sånt här sammanhang igen tror jag att jag ska välja ett större ord, något som inte bara är kittet mellan de viktiga orden.

    Man hittar fotona och lite annat material från projektet på ordetarfritt.com

  • Fel amerikanare

    Såg filmatiseringen av Kerouacs On the road på DVD i helgen. Det är ungefär fyrtio år sen jag läste romanen och jag har nog glömt det mesta. Ändå minns jag ett helt annat driv i boken, en frihetslängtan i hetsigt bilförartempo, som saknades i den märkvärdigt stillastående filmen. Det är förstås en sån historia som passar bättre som bok än som film, ett porträtt av en epok snarare än en dramatisk historia, episoder hopfogade av huvudpersonerna mer än en sammanhållen intrig.

    Det var inte två helt bortkastade timmar, men det var ett par timmar som mer gick ut på att kolla hur de återgivit förlagan än till att se en film. Friheten de jagade efter kändes aldrig under huden, knarkandet och sexet kändes solkigt mer än lockande. Men mest av allt slogs jag av att bilarna var så gamla. När jag en gång läste romanen såg framför mig den sorts breda, platta bilar med stora fenor vid baklyktorna som var amerikanare när jag växte upp på 60- och 70-talet. Bilarna i bilden var från 40-talet, höga och runda i formen. Jag hade aldrig fattat att det var den sortens bilar Kerouac skrev om. Man kan ju se det som en av romanens fördelar (eller nackdelar) gentemot filmen, i böcker är det läsaren som bestämmer hur saker ser ut.

  • Litet tillägg till gårdagens inlägg

    Jag tror att det som gjorde Bolanos 2666 så stark, för att inte säga obehaglig, var känslan av att det var en alltigenom dokumentär skildring. Sen gillar jag i och för sig det mer lekfulla anslaget i De vilda detektiverna bättre. Böcker kan vara bra på olika sätt.

  • Nazistlitteratur i Amerika

    Fullt upp med skrivarskolan den här veckan. Sitter hemma i arbetsrummet och läser, ringer upp folk som bor i Sverige eller talar på Skype med de som bor utomlands. Texterna är längre i år, mer flödande, och det är roligt att läsa och känns som om vi har vettiga samtal om projekten.

    Efter att ha drabbats av läströtthet i våras – det var en period när jag påbörjade böcker utan att avsluta dem – har jag börjat tycka om att läsa igen. Annars tror jag att det är något av en yrkesskada bland skrivarlärare, man läser så mycket i jobbet att man inte orkar göra det när man är ledig också. Men det går väl i perioder.

    För en tid sedan läste jag Roberto Bolanos (hittar inte det där spanska vågtecknet som ska vara över n:et) Nazistlitteratur i Amerika. Det hade ingenting med valresultatet att göra utan var bara en oläst bok jag hittade när jag städade mitt arbetsrum. Boken är en fiktiv sammanställning över nazianstrukna författare i Syd- och Nordamerika, noveller som kan vara från en upp till tio – femton sidor. Till formen påminner den en del om en roman av Danilo Kis (också här ska det vara ett tecken, ett upp och nedvänt cirkumflex över s:et) som blev till en uppslagsbok över människor som gått under av det politiska trycket i forna Östeuropa och Sovjetunionen. Även om jag är väldigt förtjust i Bolano (framför allt i 2666 och De vilda detektiverna) känns hans roman mindre angelägen än Kis, kanske bara för att hans gestalter är påhittade medan Kis beskrev verkliga levnadsöden. Jag tillhör inte dem som anser att verkligheten alltid överträffar dikten, men i vissa känsliga fall betyder det autentiska mycket.

     

  • Romanfigur – moi?

    Fick mejl från en av mina gamla lärare i litteraturvetenskap. Han berättade att huvudpersonen i Klaus Rifbjergs senaste roman Idraet, som kommer ut på danska i dagarna, har lånat mitt namn. Eller nästan i alla fall. Efter lite koll visade det sig att huvudpersonen heter Steffen Gurt och inte Stefan som jag. Han är professor i idrottshistoria vid ett danskt universitet och såvitt jag förstår av de recensioner jag läst sådär lite lagom nerdekad som man kan bli som universitetslärare i övre medelåldern (och det i ett inte alltför imponerande ämne). Dricker för mycket, arg på tillståndet i världen, spårar ur och skäller ut folk när han är på fest.

    Jag antar att namnet är en ren slump. Jag har aldrig träffat Rifbjerg och han känner knappast till mig. Jag får väl helt enkelt ta och skaffa boken och se hur jag tar mig ut som romanfigur.

  • pappa mamma barn och röriga arbetsrum

    Läste ut Jonas Rasmussens diktsamling pappa mamma barn häromdan. En stark och gripande berättelse om en pappa som oroar över sin son och om han ska räcka. Det gör han förstås säkert, men det är sånt man fattar först lite längre fram.

    I övrigt har jag gjort en ansträngning för att städa i mitt arbetsrum. Tidigare var både skrivbord och golv täckta med travar av papper. Det blev hemskt dammigt eftersom jag inte kom åt att dammsuga överallt och det hände att jag hittade årsgamla räkningar, som jag tidigare betalat när jag fick påminnelser. Ska försöka hålla det någorlunda framöver, även om jag gillar en viss röra.

  • Distansdagar

    Länge sen jag skrev här. Hur ofta inleder jag inte mina inlägg med det nuförtiden. Har ägnat den senaste veckan åt arbete med distanskursen. Bokmässan pågår som bäst i Göteborg och här sitter jag lite i andra ändan av det litterära fältet och läser texter av folk som jobbar med att skriva sin första bok. Ofta väldigt kul, alla är så entusiastiska och det är långt från alla de kommersiella hänsyn som ska tas innan en bok publiceras.

    Såg i DN häromdan att bokförsäljningen sjunker. Jag antar att fokuseringen på bästsäljare kommer att bli ännu större framöver. I synnerhet om Amazon bryter in på den svenska marknaden och utmanar de svenska förlagen. Jag har länge tyckt att det vore en fördel med en återgång till fasta bokpriser. Den fysiska bokhandeln skulle klara sig bättre, bästsäljarna skulle inte vara billigare än den böcker som räknas som smala, vilket skulle ge de senare en större chans på bokmarknaden. Och firmor som Amazon skulle inte ha något att hämta.

    Såg också att det håller på att lanseras en litteraturens motsvarighet till Spotify. Det låter som en utmärkt tanke. Man kan bläddra lite i en bok innan man bestämmer sig för att köpa den. Kanske läge att skaffa en läsplatta.

  • Kalla mig Noa

    Lennart Sjögrens bok kom med posten dan efter att vi talats vid. Det är en mycket vacker bok. Tonen är enkel, avklarnad. Det handlar om Noa, om översvämningen och om livet efteråt. Det handlar om att acceptera att människor i ens närhet dör och att man med tiden själv kommer att dö.

    Jag tyckte mycket om den. Lennart är en av de lyckligt lottade författare som bara blir bättre med åren. Allt utanverk och alla tricks är borta, kvar återstår bara det mest väsentliga. Det är den sortens bok man antagligen bara kan skriva när man levt länge.

    Sen kunde jag inte låta bli att fundera över vattnets betydelse för en öbo. Den episka diktsviten Fågeljägarna (från 1997) handlar om några män som driver till havs på ett isflak. Den här gången har han tagit samma historia och förenat den med myten.

  • Titelns betydelse

    Satt och såg en gammal film på tv igår. Ray Bradburys novell The Meteor hade blivit filmen It Came from Outer Space, som på svenska fått namnet Invasion från Mars. Titlar är knepigt. I det här fallet blir den svenska titeln vilseledande, eftersom Bradburys kanske bästa roman heter Invasion på Mars. Det var inte den som filmats.

    Själv sitter jag och försöker bestämma mig för vad jag ska kalla den bok som förhoppningsvis snart är klar. Jag har haft tur två gånger nu. Både Minnen av framtiden och Så dödar vi en människa kändes självklara, jag behövde aldrig ens fundera på titeln. Andra gånger har det varit trögare. 49 dagar i bardo var förlagets förslag. Jag ville att den skulle heta Stockholm bardo, men de accepterade inte den titeln. I ett tidigare skede hette den Regnbågar av stål.

    Jag tror att det ofta är så. Boktitlar är inte så självklara som det kan tyckas när de står där i bokhyllan. Jag vet inte hur viktigt det är. Till den bok jag tänkt skriva efter den här har jag redan titeln klar.