Tillbaka på jobbet med skrivarskolan igen. Kursen är på distans och jag sitter hemma i mitt eget arbetsrum och pratar med folk på telefon och Skype, men det känns ändå som om saker håller på att gå tillbaka till det vanliga efter alla helger. Rätt skönt att sitta inne och se snöfallet utanför samtidigt som man pratar skrivande.
Blogg
-
Humorlöshet
Nyhetsflödet fortsätter att domineras av dådet mot satirtidningen Charlie Hebdo. Utan att ha bläddrat i ett enda nummer av tidningen kan jag inte tycka att det är annat än bedrövligt och det känns symptomatiskt att de gav sig på just en skämttidning. Är det något som förenar fanatiker i alla läger är det den totala bristen på humor. Jag tycker att humor är underskattat som egenskap både hos människor och tidningar. Inom konst, film och litteratur ses den ofta som lättviktig vid sidan av allvaret. Shakespeare är mer känd för sina tragedier än komedier, men humorn är bärare av något mänskligt och tolerant. Den som skrattar tar inte saker på alltför stort allvar och den som skrattar har ytterst sällan behov av att skada folk som tycker nånting annat.
-
Nytt år och nya tag
Redan en bit in i januari, vardagen tillbaka efter alla helger. Det snöar och ute på gatan hörs ljudet av plogar. Mina inlägg här har blivit allt glesare. Jag har skrivit på andra saker och sen kom alla helgerna, men kanske var det mest att den här bloggen började få ett drag av plikt över sig. Jag har läst böcker, sett filmer och gått på teater och konst som jag sedan inte orkat skriva om. Det blev en sorts plikt av det också och jag tappade glädjen. Men jag tror att jag kan komma tillbaka.
Av min son fick jag tv-serien Twin Peaks i en box i julklapp. Jag har berättat om den, hur bra jag tyckte den var en gång. Nu har vi suttit varje kväll sen julafton och betat av alla 30 avsnitt. Det där mystiska/surrealistiska som jag upplevde första gången känns inte lika starkt drygt tjugo år senare. Jag såg serien första gången när jag bodde i New York i början av 90-talet, men det är fortfarande en bra serie. Framför allt tycker jag att man lär känna väldigt många av de lätt excentriska invånarna i den lilla staden väldigt väl. Som en 1800-talsroman där mordmysteriet mest är till för att ge ett driv åt en berättelse som egentligen mest intresserar sig för annat. Ibland blir den lite förströdd och tankspridd och slutet är väl kryptiskt för att fungera som slut, men enligt min son ska det komma en uppföljare på nio nya avsnitt nästa år. Ser fram emot det.
-
God Jul
God Jul till er som brukar titta in här. Där jag sitter är det sol och ett tunt snötäcker över marken. Ska strax ut och ta en juldagspromenad.
-
Var på bokrelease i lördags. Det lilla men växande förlaget Molin & Sorgenfrei presenterade två nya böcker på Teaterstudio Lederman i Vasastan. Jag har i grund och botten svårt för den sortens arrangemang, man känner sig tvungen att köpa böcker när man väl tagit sig dit. Men det här var ett fint arrangemang med musikuppträdanden mellan uppläsningar och samtal kring böckerna. Se mer på förlagets hemsida:
http://www.molinsorgenfrei.se/
Själv köpte jag Magnus Bärtås och Fredrik Ekmans Yezidier – en reseessä, som handlar om en kurdisk minoritet som huvudsakligen bor i Armenien och Irak. Deras trosföreställningar skiljer sig från de flesta andras och de har kallats ”Mellanösterns djävulsdyrkare”.
-
Trädgård, aska
Har varit så upptagen med min nya bok att jag nästan glömt att skriva här, dessutom läser jag mindre än annars när jag sitter med mina egna texter långt inpå kvällarna. Häromdan läste jag i alla fall ut Danilo Kis (ska vara ett uppochnervänt cirkumflex över s:et, vet inte hur man åstadkommer det) Tidiga sorger. Boken är en uppväxtskildring från den ungerska landsbygden vid slutet av andra världskriget. En pappa har försvunnit och hans son väntar på tecken från honom. Det är också första delen i en trilogi som fortsätter med Trädgård, aska och Timglaset.
Det är länge sen jag läste de båda andra böckerna i trilogin, men jag minns dem som mer sammanhållna och enhetliga än den inledande delen. Redan här finns dock det känsliga och lite vemodiga registrerande av människor på landsbygden som en gång gjorde Danilo Kis till en av mina favoritförfattare.
Jag minns särskilt Trädgård, aska. Jag läste den vintern 1983-84 när jag bodde i södra Spanien och arbetade på min tredje roman. Från en man som formgav bokomslag fick jag två böcker som båda kommit ut på Brombergs. Den andra boken var Umberto Ecos Rosens namn, som vid den här tiden var en världssensation och senare kom att filmas med Sean Connery i huvudrollen. För mig var Ecos roman habil och kul att läsa, men Trädgård, aska var en stor upplevelse. Trots att den var kort och handlingen inte särskilt omtumlande var det som om den sa nånting väsentligt om vad det innebär att vara människa.
Jag vet inte om Kis har så många läsare längre. En bit in på 90-talet, när jag just börjat jobba som skrivarlärare, var han ännu så stor att Dagens Nyheter publicerade en helsida med hans råd till en ung författare. Jag kopierade den och gav till mina elever. Jag minnns inte vad de tyckte om råden eller om någon blev intresserad av hans böcker. Endera dan ska jag läsa om Trädgård, aska.
-
Hamlet i Skärholmen
En vecka fylld av olika arrangemang. Sammanträde i författarfonden, boksläpp på Nedre Manilla (Göran Leijonhufvuds bok om sina 50 år i Kina), förlagsfest och sen teater i fredags. Vi var och såg Hamlet på stadsteaterns filial i Skärholmen. Första gången jag var där men säkert inte sista. En utmärkt och rätt uppdaterad uppsättning på en liten och intim scen. Hela stämningen familjär och avspänd. Efteråt kunde man byta några ord med skådespelarna i foajén. Min enda invändning blir att pjäsen nästan blev för rolig, en Hamlet som komedi mer än tragedi. Fast frågan är om en så välkänd historia idag går att göra så att den verkligen griper tag i åskådarens hjärta.
Insåg när jag skulle lägga till etiketten att jag inte har någon för teater. Jag går alltför sällan.
-
Frånvaro
Har börjat skriva igen efter att ha ägnat större delen av hösten åt distanskursen. Ibland kan en tids frånvaro vara välgörande för ett manus. Man ser det med nya ögon efter att ha låtit det vila i några månader. Vissa partier som kändes bra medan man skrev dem skevar lite, de hänger inte ihop med resten som de ska. Andra delar har satt sig och känns helgjutna. Jag tror och hoppas att jag kan få ihop allting nu.
-
Filmen mot boken
Såg Gone Girl i helgen. En lite konstig upplevelse eftersom jag läste ut boken för bara en vecka sen. Jag visste precis vad som skulle hända och satt mest och funderade över hur pass bra filmen återgav historien. Boken vann stort på poäng. Gillians Flynns deckare är så pass välskrivna att de känns som bra romaner oavsett genre och samtidigt har de hela tiden ett bra driv. Det är den sortens böcker man säger att man ska bara läsa ett kapitel till, och sen ett till och ett till och sen är klockan två på natten. Filmen hade en hel del av drivet, men huvudpersonerna var mer okomplicerade och slutet blev inte den mardröm det är i boken.
-
Fotografi
Höstlov. Gick till Fotografiska Museet med min dotter och såg Anders Petersen. I helgen när jag var på Moderna visade de en utställning om Christer Strömholm och hans arvtagare inom svensk dokumentärfotografi. Redan där kunde jag känna en viss övermättnad på trasiga människor, fula människor, stympade människor. Svartvita bilder på gamla prostituerade, alkoholister, knarkare etc, helst i sliten barmiljö, eller bara töntar på en husvagnscamping, har visats upp så mycket att det är svårt att undgå känslan av kliché.
När såna bilder är som bäst, som i sviten Petersen tog på Café Lehmitz 1967, känns det som om de kommer nära det som är det mest mänskliga, det som förenar oss alla. Det är bilder som visar deltagande och igenkännande, bilder som vill visa oss något inte bara om andra utan också om oss själva. Men när man ser två såna utställningar inom loppet av fyra dagar börjar ett visst tvivel infinna sig. I synnerhet i de senare bilderna som är väldigt stora och återgivna med väldigt stark kontrast. För mig blir det mer freakshow än närbilder av det mänskliga och jag blir oklar om blicken är fylld av medkänsla eller förakt.
Det finns paralleller i litteraturen. Louis-Ferdinand Céline är väl det namn som kommer närmast. Hans Död på Krita är en av de få böcker jag tvingats avbryta flera gånger för att människosynen var så obehaglig. Att jag alls läste ut den berodde på att Céline hade humor. Det är dessvärre en bristvara bland dokumentärfotografer.