I förmiddags ringde min nittonårige son från Grekland. Han är därnere och jobbar i kundtjänsten på ett svenskt digitaltevebolag. Han var skakad över nyheten att Trump vunnit valet i USA. Vi pratade om USA och om Brexit och att populisterna verkar vara på frammarsch över hela världen. Jag vet inte om jag kunde erbjuda så mycket tröst, men jag tror att om man ger efter för varenda larmrapport riskerar man själv att bli en av de som förenklar. Och man måste vara ödmjuk och inse att den parlamentariska demokratin inte innebär att alla röstar på samma sätt som man själv skulle ha gjort. Man gör inte demokratin en tjänst genom att förorda tvång eller säga att de som tycker annorlunda än man själv är antingen onda eller idioter.

Häromveckan fick jag en bok från en av mina gamla lärare från University of Sussex. Peter Boxall är professor i engelska där. Han har tidigare varit redaktör för 1001 books you must read before you die, som väljer ut böcker från litteraturhistorien från antiken och framåt och som för övrigt bara innehåller två svenska titlar, båda av Strindberg (det finns en tredje svenskspråkig titel och det är Tove Janssons Sommarboken). Boxalls nya bok heter The value of the novel och är ett 144 sidor långt och förstås ganska svepande resonemang kring romanens väsen från Robinson Crusoe fram till idag när den är hotad både av internet och förlagens  jakt på bestsellers.

Jag läste ut Boxalls bok häromdagen och tyckte mycket om den. Han skriver på något ställe om romanen som nära förbunden med framväxten av demokratin och det är väl där man får ta spjärn idag och tro på att det faktiskt har ett värde. Vi skaffade Netflix för att tag sedan och de senaste dagarna har vi följt The Crown, som skildrar drottning Elizabeths första tid på tronen. Det är engelskt 50-tal, Churchills sista insatser, stift upper lip rakt igenom och det är slående hur mycket världen förändrats och faktiskt förbättrats och demokratiserats sedan dess.

Och nu denna längtan efter en svunnen tid med enkla och tydliga ställningstaganden som får engelsmännen att lämna EU och USA att välja en president som i mina ögon mest använder tomma slagord. Ju mer jag tänker på det desto tydligare blir det att romanen behövs mer än på mycket länge, just genom sin förmåga att nyansera och visa på det komplexa i olika skeenden.

 

> > >