Häromveckan var min dotter hemma på höstlov, hon pluggar till arkitekt i Köpenhamn, och vi passade på att gå på bio. Min pappa Toni Erdmann hade fått lysande kritik och lät som dessutom en lämplig far-och-dotter-film.

Det är naturligtvis knepigt att gå på en film med alltför högt ställda förväntningar. Den låg högst upp på en kritikerlista, annonsen citerade en recensent som gråtit av skratt. Medan vi åt snabbmat till middag kollade Filippa vad som skrivits om filmen i mobilen och hittade en anmälan i UNT som hävdade att filmen ”kommer att förändra ditt liv”. Det blev inte på det viset för oss. Jag ville så gärna skratta och tycka att det var fantastiskt att upplevelsen nästan blev genant. I början ansträngde jag mig för att tycka att det var roligt, ett par gånger skrattade jag rent av högt i avsikt att övertyga mig själv och Filippa om att det faktiskt var kul. Men jag tror aldrig att hon blev lurad och efter ett tag hade jag genomskådat mig själv. Leendet stelnade i ansiktet som vid en pinsam middagsbjudning.

Efteråt har jag undrat över hur det kommer sig att vi kan uppfatta saker så olika.  Det var en i grund och botten välvillig film om en pappa som försökte lära sin karriäristdotter att bli lite mer mänsklig och avslappnad. Stilen var en bit ifrån den gängse hollywoodkomedin, mest genom att allt gick lite långsammare. Det var svårt att inte känna sympati för den. Jag antar att de som påstod sig ha skrattat så att tårarna rann verkligen gjort det, men jag kunde bara inte uppfatta något som var särskilt roligt.

Kanske handlar det om olika typer av humor. Jag har också andra gånger haft svårt att skratta åt huvudpersoner som klantar till det alltför mycket. Det finns en scen i Åh, vilket party där Peter Sellers ska gå på toaletten och lyckas ha sönder hela badrummet bara för att han är så klumpig. Jag såg den på bio för snart femtio år sen, jag minns fortfarande hur folk vrålade av skratt medan jag själv snarast greps av ångest. Jag tyckte så synd om Peter Sellers rollfigur att jag omöjligt kunde skratta åt hans misstag. Det finns en liknande scen i Toni Ernmann när dottern mot slutet ordnar en fest och sliter av sig alla kläder och säger till gästerna att det är ett nakenparty och att de måste klä av sig om de ska komma in. Både jag och Filippa trodde då att hon fick ett psykiskt sammanbrott och kände obehag i stället för att skratta.

Sen tror jag att det är dumt att säga att en bok eller film eller en tavla eller ett musikstycke kommer att förändra en människas liv. Man kan vittna om att något för en själv varit en omvälvande upplevelse, det är betydligt svårare att förutspå hur det blir för andra.

 

>