Höstlov. Gick till Fotografiska Museet med min dotter och såg Anders Petersen. I helgen när jag var på Moderna visade de en utställning om Christer Strömholm och hans arvtagare inom svensk dokumentärfotografi. Redan där kunde jag känna en viss övermättnad på trasiga människor, fula människor, stympade människor. Svartvita bilder på gamla prostituerade, alkoholister, knarkare etc, helst i sliten barmiljö, eller bara töntar på en husvagnscamping, har visats upp så mycket att det är svårt att undgå känslan av kliché.
När såna bilder är som bäst, som i sviten Petersen tog på Café Lehmitz 1967, känns det som om de kommer nära det som är det mest mänskliga, det som förenar oss alla. Det är bilder som visar deltagande och igenkännande, bilder som vill visa oss något inte bara om andra utan också om oss själva. Men när man ser två såna utställningar inom loppet av fyra dagar börjar ett visst tvivel infinna sig. I synnerhet i de senare bilderna som är väldigt stora och återgivna med väldigt stark kontrast. För mig blir det mer freakshow än närbilder av det mänskliga och jag blir oklar om blicken är fylld av medkänsla eller förakt.
Det finns paralleller i litteraturen. Louis-Ferdinand Céline är väl det namn som kommer närmast. Hans Död på Krita är en av de få böcker jag tvingats avbryta flera gånger för att människosynen var så obehaglig. Att jag alls läste ut den berodde på att Céline hade humor. Det är dessvärre en bristvara bland dokumentärfotografer.
Lämna ett svar