Såg filmatiseringen av Kerouacs On the road på DVD i helgen. Det är ungefär fyrtio år sen jag läste romanen och jag har nog glömt det mesta. Ändå minns jag ett helt annat driv i boken, en frihetslängtan i hetsigt bilförartempo, som saknades i den märkvärdigt stillastående filmen. Det är förstås en sån historia som passar bättre som bok än som film, ett porträtt av en epok snarare än en dramatisk historia, episoder hopfogade av huvudpersonerna mer än en sammanhållen intrig.
Det var inte två helt bortkastade timmar, men det var ett par timmar som mer gick ut på att kolla hur de återgivit förlagan än till att se en film. Friheten de jagade efter kändes aldrig under huden, knarkandet och sexet kändes solkigt mer än lockande. Men mest av allt slogs jag av att bilarna var så gamla. När jag en gång läste romanen såg framför mig den sorts breda, platta bilar med stora fenor vid baklyktorna som var amerikanare när jag växte upp på 60- och 70-talet. Bilarna i bilden var från 40-talet, höga och runda i formen. Jag hade aldrig fattat att det var den sortens bilar Kerouac skrev om. Man kan ju se det som en av romanens fördelar (eller nackdelar) gentemot filmen, i böcker är det läsaren som bestämmer hur saker ser ut.
Lämna ett svar