Fullt upp med skrivarskolan den här veckan. Sitter hemma i arbetsrummet och läser, ringer upp folk som bor i Sverige eller talar på Skype med de som bor utomlands. Texterna är längre i år, mer flödande, och det är roligt att läsa och känns som om vi har vettiga samtal om projekten.
Efter att ha drabbats av läströtthet i våras – det var en period när jag påbörjade böcker utan att avsluta dem – har jag börjat tycka om att läsa igen. Annars tror jag att det är något av en yrkesskada bland skrivarlärare, man läser så mycket i jobbet att man inte orkar göra det när man är ledig också. Men det går väl i perioder.
För en tid sedan läste jag Roberto Bolanos (hittar inte det där spanska vågtecknet som ska vara över n:et) Nazistlitteratur i Amerika. Det hade ingenting med valresultatet att göra utan var bara en oläst bok jag hittade när jag städade mitt arbetsrum. Boken är en fiktiv sammanställning över nazianstrukna författare i Syd- och Nordamerika, noveller som kan vara från en upp till tio – femton sidor. Till formen påminner den en del om en roman av Danilo Kis (också här ska det vara ett tecken, ett upp och nedvänt cirkumflex över s:et) som blev till en uppslagsbok över människor som gått under av det politiska trycket i forna Östeuropa och Sovjetunionen. Även om jag är väldigt förtjust i Bolano (framför allt i 2666 och De vilda detektiverna) känns hans roman mindre angelägen än Kis, kanske bara för att hans gestalter är påhittade medan Kis beskrev verkliga levnadsöden. Jag tillhör inte dem som anser att verkligheten alltid överträffar dikten, men i vissa känsliga fall betyder det autentiska mycket.
Lämna ett svar