Fernando Pessoa är Portugals store författare. En man som skrev dikter under olika namn, heteronymer kallas det, där han gör sig till olika författare med olika stil och livsuppfattningar och erfarenheter. Joyce sa en gång apropå sin schizofrena dotter att enda skillnaden mellan honom och henne var att han fick utlopp för det i sina böcker. Pessoa tog samma tanke ett steg längre.
Idag är han begravd i samma klosterkyrka som Vasco da Gama och sitter staty utanför sitt favoritkafé i Lissabon, men under sin levnad publicerade han bara en enda tunn liten bok. Han försörjde sig som översättare, levde ensam och obemärkt, efterlämnade en koffert full av dikter som gjort honom berömd efter döden. Det finns nånting i det som känns både eländigt och hoppfullt, myten om konstnären som är före sin tid i koncentrat. Man skulle ha önskat honom åtminstone ett visst erkännande medan han ännu levde.
Lämna ett svar