Såg på nätet att Gabriel García Márquez har dött. Att han gjorde det vid påsken känns passande för en författare vars böcker alltid ekar av gamla myter, både kristna och andra. För mig har han varit en av de viktigaste 1900-talsförfattarna. Hundra år av ensamhet tillhör mina allra största läsupplevelser. Jag var trollbunden från första sidan och läste ut boken inom loppet av ett par dygn. Jag vet få romaner som bågnar av liv på samma sätt. Allt finns där.
Den som inte har läst honom börjar lämpligen med Hundra år av ensamhet, och fortsätter sedan med Patriarkens höst, Krönika om ett förebådat dödsfall och Kärlek i kolerans tid.
Han skrev sina bästa böcker i mitten av livet. De första romanerna var mest en förberedelse för det som skulle komma och mot slutet kändes det som om han imiterade sig själv, men när han var som bäst skrev han med en oerhörd kraft.
Lämna ett svar