Tillbringade helgen på Öland, tog en lång promenad på Alvaret lördag förmiddag. På eftermiddan svängde jag förbi campingstugorna nere vid brofästet där de asylsökande bor. Ett par av dem jag skjutsade tillbaka i onsdags hade bjudit in mig på en fika. Vi satt inne i en av de små stugorna på kanske femton kvadrat där en man bodde med sin dotter i väntan på att sonen och frun skulle få uppehållstillstånd. Det var jag och tre män som alla fått sina liv förstörda av kriget. De berättade om vad de gjort tidigare och om oron för fruar och barn som var kvar i Syrien. Allt jag kunde göra var att uttrycka medkänsla och säga att de måste se till att lära sig språket så fort som möjligt och se till att skaffa ett jobb. De berättade att de måste flytta i slutet av maj när turistsäsongen börjar. De hade ännu inte hittat nya bostäder och visste inte var de kommer hamna.
När man sitter sådär och pratar med människor som fått sina liv slagna i spillror kan man känna förundran över att det finns folk i vårt land som är emot att flyktingar kommer hit. Jag tror att det beror på en felaktig uppfattning om att de är väldigt annorlunda än vi. Så är det inte. Vi människor är betydligt mer lika varandra än vi är olika, det är mer som förenar än det är som skiljer. Man behöver bara sitta ner och prata en stund så förstår man det.
Lämna ett svar