Har suttit hemma och gått igenom deklarationen ett par dar. Som författare är man småföretagare och måste hålla reda på både intäkter och utgifter. Det är den sortens jobb som är så tråkigt att mesta tiden går åt till att sitta förlamad och bara stirra på siffrorna, spela Candy Crush Saga, kolla mejl och Facebook en gång i kvarten.
Häromdan läste jag i alla fall ut Gary Shteygarts Super Sad True Love Story. Jag är inte riktigt klar över vad jag tycker om Shteyngart. Den här boken är betydligt bättre än den förra jag läste (Absurdistan), den har en annan innerlighet framför allt i början och jag tycker om att han är rolig och smart. Men det finns också en baksida till den där humorn och dragningen till överdrifter. Jag vet inte vad det är riktigt. Bitvis kom jag att tänka på Evelyn Waugh, som jag läste i tonåren. Hos Waugh fanns bakom humorn alltid nånting som gjorde mig olustig, en känsla av att han njöt av att skriva historier där det gick åt helvete för huvudpersonen.
Om olyckan skildras med humor finns risk att den går över i grymhet. Till skillnad från i tragedin där man gråter tillsammans med huvudpersonen är det mer som att man ska skratta åt eländet. Shteyngart går inte hela vägen dit. I grunden finns en medkänsla, men det är ändå som att han snuddar vid det.
Lämna ett svar