I Torsdags var jag inne på Kalmar teater och lyssnade på ett samtal mellan Tove Folkesson och Svante Weyler. Folkesson har just släppt romanen Kalmars jägarinnor och Weyler är hennes förläggare. Efteråt satt jag och klassen kvar och pratade med författaren och förläggaren över en kopp kaffe.
Vi pratade om förlagsbranschen (Weyler var en tid chef på Norstedts innan han startade sitt eget förlag) och om att skriva sin första roman, om hur man vet när en bok är klar och när man ska köra en runda till, om inledningsmeningar, spruckna metaforer och skrivglädje.
En gång i tiden jobbade Svante och jag tillsammans på Sveriges radio. Han var dramaturg på Radioteatern när jag skrev den enda pjäs jag gjort hittills. Han gjorde en märklig sak den gången. Han var inte själv särskilt förtjust i min pjäs men i stället för att refusera mig rakt av skickade han mig vidare till en annan dramaturg, Stina Eidem, som hjälpte mig att få pjäsen färdig och med tiden spelad. Senare var han en kort tid min chef när jag jobbade som kritiker på Kulturnytt.
Det är kul att återse folk man inte träffat på mer än tjugo år. Han avslutade samtalet med att säga att en förläggare aldrig vet vad han väntar sig av ett manus. Man bara ser det när man läser det.
Jag tror att det är en bra inställning för en författare. Man måste helt enkelt skriva de böcker man själv har i sig. De andra får nån annan skriva.
Lämna ett svar