Läser just nu Tanke och temperament, en samling med Lars O Ericssons konstkritik. Jag fick den av författaren. Lars var en av mina lärare när jag läste filosofi i mitten av 80-talet och vi umgicks när han skrev sina första och banbrytande artiklar i Dagens Nyheter. Han blev snabbt en postmodernismens banerförare och teoretiker i svenskt konstliv och fick ett inflytande ingen konstkritiker haft sen dess. Många uppfattade honom gallsprängd och polemisk, men privat var han alltid vänlig och när man läser om hans artiklar ser man att han oftare skrev berömmande än kritiskt. Ja, det verkar som om han i grund och botten bara tog upp sånt han uppskattade.
Då när artiklarna först publicerades tyckte jag ibland att de var väl teoretiska, handlade mer om idéerna bakom bilderna än själva bilderna och inte så sällan om idéer som mer var hans egna än konstnärernas. Ibland hängde jag inte med riktigt när han talade om det upplösta jaget. En gång fick det honom att ägna en stunds pedagogisk ansträngning åt att förklara att han då syftade på den mänskliga mjukvaran och inte hårdvaran. Liknelsen var inte fullt så bra då som den är idag, datorer var relativt sällsynta och jag skrev själv mina böcker på skrivmaskin.
På samma sätt förhåller det sig med artiklarna. När jag nu läser om dem känns de självklara på ett sätt de inte var då. Kanske beror det på att de postmoderna (vem använder ordet längre?) tankegångarna idag blivit allmängods, nånting vi alla relaterar till och bär med oss. Sammantaget ger boken en bred bild av konstlivet under främst 80- och 90-talet. Han skriver med ett allvar man kan sakna idag när all kultur tycks sträva efter att bli en del av populärkulturen.
Lämna ett svar