Jag har gått och funderat på att resa till USA i sommar. Jag bodde där i två perioder 1988 och 1990 – 91. Först i Florida där jag skrev manus till en instruktionsfilm för spritkök till fritidsbåtar (åt en svensk firma som hade sin mesta försäljning i USA) och i Indiana där jag jobbade på en fabrik. När jag kom tillbaka satt jag i Brooklyn och skrev en roman.
Jag tänkte hälsa på en del gamla bekanta från den tiden, bl a mannen som gav mig jobbet i Florida och som jag hade sporadisk kontakt med fram till för tio – femton år sedan. Eftersom det gått så pass lång tid googlade jag honom i hopp om att hitta en e-postadress eller ett telefonnummer. Det visade sig att han tagit livet av sig. I november förra året sköt han sig, 68 år gammal.
Jag minns honom som en generös och levnadsglad människa. Kanske var han sjuk, kanske hamnade han i en djup depression. Jag vet inte. Trots att vi inte haft kontakt på många år gjorde det mig väldigt ledsen att få veta det.
När jag var yngre tyckte jag att självmord hade något modigt och storslaget över sig. Med åren förstår man att det inte är det. Det är bara sorgligt och för det mesta helt onödigt, resultatet av ett olyckligt tunnelseende som gör att man inte ser någon annan utväg.
Lämna ett svar