Får inleda året med en liten kommentar till Michael Mortimer – pseudonymen som avslöjade vilka han var efter en månad – och hans debattartikel i Svenska Dagbladet just före nyår. Jag tycker att han har en poäng i att det finns en snobbighet i litteratursverige som gör att man ser ner på böcker som är underhållande. Fast samtidigt är det ju mycket mindre så idag än det var bara för tio år sedan. De böcker som har det svårast idag är de med mer uttalat litterära ambitioner.
Sen tror jag att det är svårt att, som männen bakom pseudonymen, gå från det finlitterära till det populärlitterära. Risken finns att man tycker att man egentligen är bättre än den genre man skriver i och då blir det inte helhjärtat. Jag gjorde själv det misstaget en gång när jag försökte skriva en andra barnbok. Den första, Hundarnas stad, funkade, men den andra blev inte bra. Jag var inte där helt och hållet, gjorde det lite med vänster hand i väntan på att jag skulle komma på en ny romanidé. Jag tror att man – vad man än skriver – måste tycka att det här är det bästa jag nånsin gjort. Sen efterhand kan man inse att det ibland inte var det, men medan man håller på måste det vara 100%.
Jag skulle önska att man mindre delade in böcker i genrer på det sätt vi gör idag och mer koncentrerade oss på om de är bra eller dåliga. Det är inte genren som avgör om litteratur är bra eller dålig utan nånting annat som är betydligt svårare att ta på. Hantverk förstås, engagemang, men också nånting bortom det.
Lämna ett svar