Talade med min kollega Maj-Britt Wiggh idag om att handleda elever som skriver fantasy. De senaste åren har det blivit allt vanligare bland de elever som söker sig till åtminstone vår skrivarskola att de nästan bara läser fantasy och inte vill skriva något annat än fantasy. Det gäller inte alla, men en allt större del.
För några år sen hade jag en elev som rent av deklarerade att han inte läser skönlitteratur. Jag läser science fiction, skräck och fantasy, sa han. Själv räknar jag dem till skönlitteraturen, men för honom var det två skilda saker.
Hur som helst, när Maj-Britt och jag talade om det här idag, sa jag att man ju stöter på en del svårigheter som är specifika för just de här genrerna som inte finns om man skriver realistisk prosa. Hittar man på världar som inte finns måste man förklara vissa saker, hur länder, varelser och föremål är, utan att det blir alltför långrandigt.
– Ja, sa Maj-Britt, fast jag började ju med att skriva en trilogi om bronsåldern. Det är ungefär samma sak.
Hon har en poäng där. Alla som skriver världar som inte är samma värld som vi har omkring oss måste ägna en viss del av sina berättelser att förklara världen. Och det gäller att göra det på ett smidigt, osökt sätt. Kanske handlar det främst om att själv tro på sin värld.
Lämna ett svar