Hösten är här på allvar. Jag har jobbat rätt intensivt med en roman de senaste månaderna. Jag börjar få grepp om den, vet hur jag ska göra efter att ha prövat fram och tillbaka i många omgångar, det börjar gå lättare. Ibland försvinner nästan omvärlden när man jobbar på det här sättet. Noterar att det är kallare, att Alice Munro fick nobelpriset och att de flesta är glada för det (själv har jag inte läst henne), att det är landskamp i fotboll.
Läsningen har gått trögt på sistone. Jag har påbörjat några romaner som jag tröttnat på och lagt åt sidan innan jag läst färdigt. Jag försöker ju tillämpa en icke-norénsk princip här och inte gå in så mycket på det jag inte gillar, men det var i alla fall en mycket uppburen nordisk författare som kändes tillgjord, ständigt införstådda blinkningar till läsaren. Jag slutade efter femtio sidor. Efter det Vargas Llosas Keltens dröm (honom nämner jag vid namn eftersom han tillhört dem som betytt nånting för mig). Några av hans tidigare romaner har en oerhörd intensitet, jag sympatiserar med hans tanke att beskriva en hjälte med mänskliga svagheter, men boken lyfter aldrig. Det är som om det historiska stoffet stått i vägen för gestaltningen.
Lämna ett svar