Searching for Sugarman på tv igår. Jag hade inte sett den, kommer sällan iväg på bio nuförtiden och väljer inte dokumentärer i första hand. Men man förstår att den fått pris. Snyggt filmad och framför allt en bra historia. Gripande scener när den bortglömde artisten fick komma till Sydafrika och träffa de fans han aldrig vetat om att han haft. Det är inte svårt att känna igen sig i hans besvikelse och hans glädje när det väl lossnade.
Sen fattade jag aldrig varför han inte gjorde en ny skiva när han fått reda på att det fanns folk som skulle tagit emot den med öppna armar. Var han knäckt redan? Hade det gått för lång tid? Är det något man behöver i konstnärliga yrken är det tålamod eller kanske bara förmågan att känna glädje i själva arbetet, oavsett hur det tas emot.
Lämna ett svar