Snart färdig med Charlotte Brontës Jane Eyre. Den är väl berättad, som alla romaner som lyckats nå fram till nya läsare under mer än 150 år. Den kom ut första gången 1847. Sen är det nånting lite lustigt med den rent genremässigt. Inledningsvis känns den väldigt realistisk i tonen, och Janes inställning när hon möter kärleken i form av Mr Rochester är också mycket modern och realistisk. Hon vill vara ekonomiskt oberoende och tvivlar rent av på att äktenskapet skulle fungera eftersom han är rikare och kommer från en högre samhällsklass. Samtidigt finns också en hel del inslag som mer känns som en del av romantikens känslosvall, t ex en scen där Mr Rochester i sitt eget hem klär ut sig till en gammal zigenarkvinna och lurar alla bara genom att förställa rösten. Dramatiken går alltmer på högvarv. Det är lite som om boken skrevs i skarven mellan två epoker.
Lämna ett svar