Har läst David Peace deckare 1974. För något år sen läste jag Tokyo year zero av samme författare, en hård och hallucinatorisk beskrivning av Japan tiden närmast efter andra världskrigets slut. Det som gjorde störst intryck på mig var hur nära Peace la sig sin huvuvdpersons tankar, allt var en enda febrig medvetandeström (bättre beskrivning än inre monolog) från en man som rörde sig genom en stad i ruiner.
1974 utspelar sig i Yorkshiretrakten samma år som bokens titel och är den första delen i en serie på fyra böcker som alla har ett årtal som titel. Liksom Tokyoskildringen är de heltigenom subjektivt berättade, och genom ett medvetande som är långtifrån pålitligt. Stilistiskt påminner de en hel del om James Ellroy, allt är febrigt, oerhört våldsamt och hackigt, hoppigt återgivet. Om man går längre tillbaka kan man hitta likheter med William Faulkners användande av medvetandeströmmen i romaner som Ljus i augusti och Det allra heligaste. Man går djupt in i ett sårigt, förvirrat psyke vars handlingar sällan uppstår ur rationella val utan mer ur en blind aggressiv drift.
Vid en jämförelse framstår de flesta framgångsrika svenska deckare som en sorts feel-good-litteratur, alltid lika rationella och alltid med en klar uppfattning om vem som är god och vem som är ond. Tidigare i somras läste jag en bok som för några år sen fick Deckarakademins pris för bästa nykomling och den framstår vid en jämförelse som ett appendix till scouternas årsbok.
Samtidigt löper en författare som Peace risken för överdrifter. Boken verkar skriven med en väldig socialrealistisk förtvivlan i botten och den förtvivlan är så stor att berättelsen halkar till ibland. Huvudpersonen spyr av fylla, pissar ner sig, skiter på sig, får utlösning i kalsongerna – när han inte är upptagen med att bråka med sin chef, få handen krossad av korrupta poliser, rövknulla ett vittne, hota ett annat, skjuta ihjäl folk med hagelgevär, köra bil stupfull etc. När polisen tar in honom till förhör klär de av honom naken och sparkar honom upprepade gånger i skrevet, de tömmer en hink med skit och piss över honom och låter honom sitta så, med flera ben brutna, i timmar innan de slutligen spolar rent honom med isvatten. De skurkar som är värre än huvudpersonen är pedofiler, får kukarna avskurna, flås levande. Den kvinna huvudpersonen förälskar sig i under sitt sökande visar sig vara älskarinna till sin egen bror.
Sammantaget blir det så mycket grymhet och perversioner att romanen balanserar på gränsen till parodi, men språkligt har den en kraft som är mycket ovanlig. I Tokyo year zero används den kraften på ett mer motiverat sätt. Ändå tror jag att jag kommer att följa David Peace genom åtminstone någon till av årsböckerna.
Lämna ett svar