Häromveckan läste jag för första gången Truman Capotes Breakfast at Tiffany’s. Han är en sån där författare man nästan har en alltför klar bild av utan att ha öppnat en enda bok av honom. Jag har läst otaliga artiklar om honom, sett filmatiseringar av åtminstone hans böcker och en spelfilm om hans eget ensamma och alltmer alkoholiserade liv. Till slut kan man tycka att man redan vet allt och kanske till och med mer än man har lust att veta.
Men jag skulle åka långfärdsbuss och behövde nånting som var sådär lagom långt och hittade boken i bokhyllan. Och det visade sig som så ofta när man har rätt låga förväntningar att han skriver alldeles briljant. Man kan inte påstå att Breakfast av Tiffany är en stor amerikansk roman i samma bemärkelse som den nu aktuella The Great Gatsby. Den är inte tragisk på samma vis, fångar inte in en hel epok, tonen är rent av en aning förströdd. Men det finns en lätthet och naturlighet i Capotes prosa som är mycket svår att nå fram till. Det känns som om den skrevs med vänster hand (om han nu var högerhänt) medan han egentligen var upptagen med något viktigare och just därför blir den så levande och kul.
Lämna ett svar