Planeringsvecka nere på Öland. Alla elever har åkt hem. På dagarna sitter jag i möten och jobbar tillsammans med Maj-Britt (Wiggh) med schema och antagning inför nästa läsår. På kvällarna är jag ensam på hela internatet, där det under terminstid brukar bo ett hundratal personer. Sommaren är på väg och nätterna är ljusa, tystnaden är inte särskilt skrämmande, men det känns väldigt ensamt. För att få tiden att gå läser jag, går promenader, tvättar, tränar i gymet ett tag. Rummet där jag bor har ingen TV så jag ser på SVT Play.
Igår hittade jag en engelsk film, We’ll take Manhattan, som handlar om den då oprövade fotografen David Bailey som får ett uppdrag att åka till New York och plåta ungdomligt mode för den (åtminstone enligt filmen) mossiga tidskriften Vogue. Han kräver att få använda sin flickvän Jean Schrimpton, som då var okänd men senare skulle bli världens första supermodell. Den konstnärligt ambitiöse Bailey och modellen Schrimpton motarbetas oupphörligen av en redaktör från tidningen, själv alltför konservativ för att se det banbrytande i bilderna.
I första hand handlar filmen om det tidiga 60-talet och ungdomskulturens genombrott, men när jag ser den tänker jag att den också handlar om hela 1900-talets och modernismens mytologi, där det nyskapande ständigt övervinner det gamla, för att sen själv stelna i sina egna manér och i sin tur besegras av nästa nya våg. Det finns något klichéartat i den bilden. Hur mycket av det som tror sig vara nytt är det på riktigt?
Lämna ett svar