På planet hem från Prag började jag läsa Rosa Liksoms roman Kupé nr. 6. Jag vet inte om jag haft en tanke med att ta med boken just till Prag eller om det bara föll sig så. Hur som helst kändes den som en fortsättning och nyansering av uppvisningen på KGB-museet. Liksom, som själv bott i Ryssland på den tiden det ännu kallades Sovjetunionen, skildrar en resa med Transsibiriska järnvägen från Moskva till Ulan Bator. En finländsk studentska kommer att dela kupé med en råbarkad och försupen byggjobbare.
Allt är grått och vemodigt som i en Tarkovskij-film men rakare och enklare berättat. Instängd med mannen under den långa resan tvingas flickan, som kallas just flickan, lyssna till mannens historier om det land han både hatar och älskar. Trots allt elände, både i mannens historier och i det som skymtar utanför kupéfönstret, blir berättelsen till slut hoppfull.
Lämna ett svar