Tillbaka i Sverige och nere på Öland igen, hälsade på Lennart Sjögren i går tillsammans med klassen. Han är åttiotre år nu och klagar på att han börjar bli gammal, men varje gång vi pratar med varandra slås jag av hur vital han är.
– Är det du? sa han när han fick syn på mig. Jag tyckte du såg ut som en yngling när du klev ur bussen.
– Jag blir mer och mer gråhårig.
– Ja, det, men det var nånting i rörelsen. Hur gammal är du?
– 58.
– Då är du ung fortfarande.
Vi satt inne i hans lada. Det blev kallt efter ett tag och vi satte oss i gräset utanför. Han talade om sitt långa författarskap, framhöll som vanligt motgångarna och svårigheterna, talade om förlagsbyten, osäkerhet. Framgångarna menade han berodde lyckliga omständigheter ibland. På en fråga vilken bok man bör läsa i första hand sa han diktsamlingen Havet. Den kom ut 1974 och håller nu på att översättas till tyska.
Han bor nära havet, i sin fädernesgård utanför Byxelkrok på norra Öland. Från övervåningen på huset ses Kalmarsund, om inte sundet bytt namn däruppe, om det finns någon stad på andra sidan måste det vara Oskarshamn och inte Kalmar.
Jag ville hjälpa honom lite och föreslog att de skulle läsa Fågeljägarna.
– Jaså den, sa han, ja, den ja.
Men han log brett när han sa det.
Lämna ett svar