Jag har börjat läsa Sara Beischers Jag ska egentligen inte jobba här. Länge drog jag mig för att göra det. Den sista tiden med min pappa och de ständiga påminnelserna om den, som kom till följd av min senaste bok och alla intervjuer och föredrag till följd av den, gjorde att jag inte orkade mer av ämnet äldrevård. Men Beischers bok är bra, rakt och ärligt skriven. Berättelsen blir en annan när den skildras från personalens sida och inte från mitt anhörigperspektiv. Sen blir det trots humorn och värmen i skildringen för mig något ångestfyllt av att läsa om stolpiller införda mellan druvstora hemorrojder, pungar som svällt till groteska proportioner under förkrympta penisar och andra väldigt mänskliga och eländiga detaljer. Det som skrämmer mig är inte döden utan tiden just före, när nästan ingenting finns kvar av livet.
Lämna ett svar