Igår blev en riktig idrottsdag. Min dotter är hemma på besök från Kina och vi åkte iväg till Flottsbro och åkte skidor några timmar. Nästan inget folk i backen. Man bara åkte rätt in och satte sig i liften så fort man kom ner. Sen tennis på kvällen. Idag har jag den där lätta muskelvärken som man brukade ha när man var yngre och tränade fotboll på försäsongen. För mig är det förknippat med en stark livskänsla.
Jag har kommit halvvägs i Mo Yans Ximen Nao och hans sju liv. Det är rätt kul läsning, framför allt om man är intresserad av Kina och bekant med den epok han skriver om, tiden kring det stora språnget och kulturrevolutionen. Ändå börjar jag förstå en del av den kritik som riktades mot Mo Yan i samband med att han fick nobelpriset. De politiska kampanjer som orsakade så mycket lidande i Kina framstår här mest som rätt festliga och jag tycker inte att den magiska realism-tradition han skriver inom riktigt känns som hans egen. Det är inte dåligt skrivet men inte heller mästerligt, ibland blir det pratigt.
Lämna ett svar