När jag reste ner till Jönköping i förra veckan kändes Mo Yan alldeles för otymplig att släpa med på tåget. Den är på drygt sexhundra sidor i det allra största av de vanliga formaten inbundna böcker, väger nästan ett kilo. Också en aspekt av läsandet. Så jag plockade med en Dennis Lehane-pocket, Prayers for rain. Jag tror att den skrevs före mer berömda böcker som den som på engelska heter Mystic river (har glömt det svenska namnet) och Patient 67. Lehane skriver alltid bra, språk och personteckning är levande, intrigen känns naturlig, fast det saknas något av det där psykologiska suget som gör de senare böckerna så speciella. Det blir gott hantverk bara, en deckare som känns som tusen andra deckare.
Georges Braque sa en gång att det enda som är av betydelse i konsten är det som man inte kan tala om. Det gäller samma sak för böcker. För att de ska bli riktigt bra måste de ha det där man inte riktigt kan ta på. Vissa författare missuppfattar det där och tror att böcker ska vara konstiga. Det är inte det saken handlar om. De ska vara välskrivna, hantverket behövs, men de behöver det där andra också.
Lämna ett svar