Tillbaka i stan efter en vecka utan tidningar. Såg att Jörn Donner kommit ut med en memoarbok. Jörn Donner var hårding på tv när jag gick högstadiet och gymnasiet. Han blåste rök i ansiktet på dem han intervjuade och sa förolämpande saker. Av recensionerna att döma har han kvar lite av den där stilen också när han berättar om sitt liv.
Fast jag tror att han hade fler sidor. Förutom att vara filmregissör och chef för filminstitutet var han också författare. Jag träffade honom första gången jag var på en förlagsfest. Jag var tjugoett och hade varit med i en av de debutantantologier Wahlström & Widstrand gav ut varje år. Att komma upp på förlaget, som låg i en f d ambassadbyggnad på Tysta Gatan nära Karlaplan, gjorde mig bokstavligt talat knäsvag. Det var fullt med kända författare där, Hasse Alfredsson, Tage Danielsson, Pär Wästberg, Susanne Brögger. Andra människor jag inte visste vilka de var men som alla uppträdde som om de var någon betydande som man borde känna till, förlagsfolk, förläggare, journalister.
För att klara av det hällde jag i mig duktigt av vinet. Framåt tolvtiden hade jag fått mer än jag tålde. Jag bestämde mig för att gå hem men hade svårt att ta mig fram genom trängseln. Då, när jag stod i trappan på väg mot utgången, kom en vänlig finlandssvensk man fram och frågade hur det var med mig. Hårdingen jag tidigare bara sett på tv visade omtanke och medkänsla med en full och vilsen debutant. Det var mitt möte med Jörn Donner. Jag har gillat honom ända sen dess.
Lämna ett svar