Titeln Så dödar vi en människa

den 17 januari, 2013

Just tillbaka från en liten föreläsningsturné. Tre dagar i Sydsverige. Jag talade inför och med vårdpersonal i Nässjö, Malmö och Glimåkra.

Efter det första framträdandet kom en kvinna fram till mig och sa att hon inte fick ihop titeln på min bok och det jag berättade. Jag sa att jag ännu varit upprörd när jag skrev boken och att det kanske var därför titeln blev så skarp. Hon frågade om jag skulle ha velat ändra titeln om jag kunde det såhär i efterhand. Jag hade aldrig tänkt på saken och svarade att jag fortfarande tycker att det är en bra titel, även om den nog kan skrämma iväg en och annan läsare.

Sen sista dagen i Glimåkra kom samma fråga en gång till. Det var på en folkhögskola och där hade deltagarna läst boken innan vi träffades. Kursledaren sa att boken för henne inte handlar om hur vi dödar människor utan om min känsla av hjälplöshet.

På resan hem tänkte jag på det. Det ligger en del i deras invändningar. När den kom ut fick boken stor uppmärksamhet delvis på grund av titeln, vilket jag förstås är glad för, men titeln bidrog säkert till att skrämma iväg en och annan läsare. Den kom ut mitt i en stor äldrevårdsdebatt som startade efter att jag skrivit boken men innan den kommit ut. Därför kom många att uppfatta boken mer som ett debattinlägg än som en berättelse. Jag tror att jag själv var påverkad av debatten och därför tänkte i liknande banor.

Kanske skulle den uppfattas på ett helt annat sätt om fem, tio eller tjugo år, om någon fortfarande  läser den då. Kanske skulle man då läsa den som en berättelse om sorg och känslan av hjälplöshet inför livets slut mer än som det debattinlägg den hittills mest uppfattats som.

>