I söndags kväll var jag inne på en visning av Zhang Yimous film ”Det röda fältet” . Filmen bygger på en av Mo Yans romaner och han var själv där och berättade om arbetet med filmen. Det var en specialvisning för folk som studerar eller undervisar i kinesiska.
Mo Yan var avspänd och ödmjuk, skojade om att filmens förtjänster berodde på hans manus och dess brister på Zhang Yimous tillkortakommanden som regissör. Han sa också att han trodde att filmen, liksom boken den byggde på, blivit så framgångsrik på grund av att den kom vid rätt tid. Berättelsen handlar, enligt honom, om individuell frihet och det var en viktig fråga i Kina vid mitten av 1980-talet när landet började öppna sig efter många års slutenhet. Han menade också att hans roman på den tiden utmanade partiet genom att hjältarna inte var svartvitt tecknade och genom att det var koumintang och inte kommunisterna som kämpade mot japanerna.
Mo Yan har fått mycket kritik sen det tillkännagavs att han fått nobelpriset. Jag uppfattar den kritiken som väl ensidig. Precis som när man skriver romaner är det bäst om man inte delar in världen i svart och vitt.
Lämna ett svar