Igår hade jag ett meddelande på telefonsvararen från en journalist på P1. Hon undrade om jag kunde komma till studion och säga nåt om kritiken mot Mo Yans nobelpris. När jag ringde tillbaka hade de redan hittat en annan deltagare. Och det var nog lika bra det. Jag har ännu inte läst Mo Yan, bara sett filmatiseringen av Det röda fältet. Jag får önska mig böcker i julklapp.
Bakgrunden till att jag blev uppringd var att jag pratat med en annan journalist på en fest. Vi kom in på ämnet Mo Yan och jag sa att jag tycker att det är ett konstigt krav att varje författare från en diktaturstat måste vara en arg regimkritiker. I väst finns en utbredd uppfattning om att livet i Kina är hemskt och att större delen av befolkningen avskyr regimen. Så är det inte. Det kan jag säga efter många resor till Kina och efter att ha levt drygt 22 år tillsammans med en kinesiska.
För de flesta är livet där hårdare än det är här. Historiskt har kommunistpartiet en hel del på sitt samvete och de har fortfarande en del bisarra paranoida sidor. Jag tror det vore bättre om landet demokratiserades. Men samtidigt lever folk sina dagliga liv där precis som här. Majoriteten har fått det betydligt bättre de senaste tjugo åren och det finns en väldig optimism i landet. Det är inte alls så att de flesta människor går omkring och tänker att de lever under ett fruktansvärt förtryck.
Utan att våga säga nånting om just Mo Yans romaner tycker jag att det är ett besynnerligt krav att varje kinesisk författare i allt måste syfta till att avslöja regimen. Vi ställer inte alls samma krav på västerländska författare. Hur många genuint samhällskritiska böcker publicerar vi i Sverige varje år?
Lämna ett svar