Efter föreläsningen i onsdags kom en student fram till mig och frågade om jag kunde rekommendera några böcker som har bra språk. Jag blev lite förvånad av frågan och föreslog att hon skulle läsa Hjalmar Söderberg. Få författare skriver en så fin svenska som han. Hon bad om fler exempel och jag drog upp William Faulkner, vars språk är bra på ett helt annat och rörigare sätt än Söderbergs, och Marguerite Duras som jag använt som exempel under föreläsningen.
Först i tåget på väg hem slog det mig att jag borde ha sagt att det där med vad som är bra språk är både individuellt och tidsbundet. Vissa gillar när metaforerna står som spön i backen och andra föredrar det lågmälda och mer behärskade. Jag tänkte på Goethes Den unge Werthers lidanden. En gång uppfattades den som så intensiv och gripande att den – åtminstone enligt legenden – satte igång en självmordsvåg i Europa. Jag läste den med viss behållning i tonåren, men när jag försökte läsa om den häromåret stod jag inte ut med den överspända tonen. Det finns många liknande exempel. Vissa läsare ser Prousts långa, vindlande meningar som höjden av språkkonst, andra föredrar Hemingways korta, rytmiserade prosa.
Lämna ett svar