På väg ner genom landet igår kväll började jag läsa Tomas Bannerheds Korparna. En sån där bok som har legat i bokhyllan ett tag, ibland drar jag mig för att läsa tokhyllade och prisbelönta böcker. Inte sällan blir man besviken. Dessutom har jag sett författaren göra en del uttalanden om att själva historien inte är så viktig. Men boken är verkligen bra. Det är känsligt och levande rakt igenom. Både personer och historia engagerar.
En sak som fyllde mig med förvåning är hur ålderdomlig deras värld ter sig. Boken utspelar sig i Småland under senare delen av sjuttiotalet om jag förstått det rätt. Ändå talar folk om Gud som nånting självklart – ja, ibland talar de rent av om gamla fornnordiska gudar som Tor. Ingen lyssnar på rockmusik eller ser på tv. Att det kan vara skillnad på land och stad vet väl alla, men här är det som att stiga in i ett annat århundrade än det sjuttiotal jag levde i. Kanske är det därför berättelsen fascinerar.