Läste ut Kim Thúys Ru häromdan. En oerhört välskriven och varm bok som på bara drygt 150 sidor lyckas skildra Vietnamkriget, livet som båtflykting och den nya tillvaron i Kanada. Det är oftast en sida långa nedslag hos en person hon mött eller en händelse hon är med om. Jag blir själv inspirerad när jag läser såna böcker.
Hennes blick på världen är väldigt mild och tolerant. Alla blir förlåtna. Det är bara på ett ställe jag tror hon uppfattar saker fel. Hon gör en jämförelse mellan unga vietnamesiska prostituerade och unga kanadensiska flickor som skär sig. Hon menar att kanadensiskornas smärta är ytlig jämfört med vietnamesiskornas. Jag kan hålla med om att vietnamesiskorna har tyngre vägande skäl för att vara olyckliga. Ungas smärta i välmående länder som Kanada, eller Sverige, har inte sällan ett drag av fiktion, men jag är inte säker på att den därmed också är ytlig.