Hörde en rätt talande historia för en tid sen. En av mina tidigare elever har sen han lämnade skrivarskolan inlett en rätt framgångsrik akademisk karriär. I nåt sammanhang träffade han en äldre kollega som också tillhör ett litterärt sällskap av det slag som tillägnas vissa författare, Strindberg, Fritjof Nilsson Piraten och liknande.
Min gamla elev hade aldrig läst den här författaren, som för bara några decennier sedan brukade räknas till våra absolut främsta, och frågade kollegan vilken bok han borde börja med. Kollegan svarade:
– Egentligen behöver du inte läsa honom alls. Han är inte särskilt bra.
Jag tror att sånt är bra att ha i åtanke när man skriver sina böcker. De kan anses märkvärdiga ett tag, men det är långt ifrån säkert att de gör det i längden. Man ska inte ta sig själv på alltför stort allvar.