Springsteen är i Sverige igen och kvällstidningarna tävlar i att skriva längst och flest artiklar. En gång när de första skivorna kom tyckte jag att Springsteen talade direkt till mitt hjärta. Hade jag bara fått permission från lumpen skulle jag ha gått på den där legendariska spelningen 1975 i Konserthuset. Jag lyssnar fortfarande på hans musik ibland, men jag kan ändå inte låta bli att tycka det blir tjatigt med ännu en Springsteen-bilaga, ännu en artikel som säger att Bossen är störst.
Jag tror att Springsteens popularitet i Sverige handlar om att han står för väldigt svenska ideal. Han utstrålar äkthet och hederlighet. Berömmelsen har aldrig gått honom åt huvudet. Inte en massa dekadens och skandaler, inga konstiga utflykter i nya musikstilar. Han står bredbent med båda fötterna på jorden och levererar musik som låter som rockmusik ska låta. Inget ont i det, men det är väldigt många år sen han skrev låtar som gick direkt in i hjärtat.