Igår hamnade jag framför ett tv-program om independentfilmare i New York på 70-talet. Hög konstnärsromantikfaktor. Folk bodde i rivningkåkar, stal kameror för att kunna filma, lånade pengar av varandra, sov på andras golv, höll sig vakna nätterna igenom med hjälp av droger. Det var kvällar på Max’s Kansas City och CBGB:s, band som Blondie och Television innan de blivit kända. De som berättade var samtliga medelålders och beskrev sjuttiotalets New York som en guldålder för skapande.
De flesta av filmarna blev aldrig kända för den bredare publiken. Själv har jag bara sett några filmer av Jim Jarmouch och den på sin tid rätt populära Desperately seeking Susan av Susan Seidelman. Men jag tror att de har rätt i det att krävs en viss tidsanda för att skapa bra konst. Om man ser på litteraturhistorien: i Frankrike kring mitten av 1800-talet föddes realismen, några årtionden senare kom de stora ryssarna fram. Sverige hade sin största tid kring förra sekelskiftet, nordamerikanerna under 30- och 40-talet, latinamerikanerna på 1960-talet.
Det krävs en viss tidsanda. Gärna en tid med stora sociala förändringar. Kanske vi går mot en ny storhetstid.