Har tagit upp jobbet med en roman som legat i vila ett par år. Det är fortfarande nånting i tonen som fattas, nånting som inte riktigt satt sig. Själva anslaget, den sträng som sen ska vibrera genom hela berättelsen.
Just början tar alltid tid. Första kapitlet brukar jag skriva om och om. Mellan femtio och hundra gånger. Ändrar en mening här och där, flyttar stycken, lägger till nånting nytt. Allt i jakt på den där tonen.
Faulkner sa att han satte sig vid skrivbordet, hällde upp en whisky, tände pipan. Och sen när det började låta som gamla testamentet visste man att man hittat rätt.
Hemingways råd var mer praktiskt. Efter att ha suttit och strukit över och knycklat ihop papper efter papper började han bara skriva oavsett om det blev bra eller dåligt. Efter ett tag infann sig tonen. Han tog sen bara bort de första två eller tre sidorna och började nånstans mitt i. Det var så hans direkta, avskalade stil föddes i de tidiga novellerna.
Jag har upprepat hans råd till generationer av studenter, men det är lättare att säga till andra hur man ska göra än att göra det själv. Kanske också en skillnad mellan den långa och korta berättelsen. Romanen behöver hålla tonen så mycket längre.