Stillsam midsommar, var kvar i stan. På eftermiddan tog Anton och jag en promenad i Lida och såg träd bävrarna fällt. Anton påstod att han såg en bäver ett femtiotal meter bort på stigen, men jag hann aldrig se den.
Häromkvällen läste jag ut biografin om Mötley Crüe, The dirt. Alla de där hedonistiska excesserna passar ju bra såhär till midsommar. Först tyckte jag också att boken var precis så vild som alla säger att den ska vara. Så mycket våld, sex och droger att andra rockbiografier, som Keith Richards eller Bob Dylans, framstår som rätt tama. Men i slutänden viker den känslan undan. Bandmedlemmarna super och knarkar mer än de flesta, de slåss, dödar folk i bilolyckor, hamnar i fängelse, tar överdoser. Ändå framstår deras liv som ganska normala. De lider när deras barn blir sjuka, har problem i äktenskapen, sörjer den dåliga kontakten med sina föräldrar och syskon, misslyckas med en turné, splittras för att de tröttnat på varandra. Jag tror att det är därför man engagerar sig i deras öden. För att de framstår som rätt vanliga.