Snart midsommar och regnet fortsätter vräka ner. Det är tolv grader i Huddinge.
Häromkvällen läste jag ut Ola Klippviks Vikbodagbok II, en mycket stram och lågmäld skildring av ett år på Vikbolandet utanför Norrköping. Författaren ägnar varje vecka en sida. Det är noteringar om väder, grannar, barn, förhållandet till hustrun och arbetet sida vid sida med de världshändelser som tränger in genom tv- och dataskärmar. Han reparerar bilen, sågar ner träd, snickrar, läser, samtidigt som Juholt blir partiledare och den arabiska våren utvecklas.
När jag började läsa oroade jag mig för att det skulle bli alltför välformulerat och lyriskt. Ola var en gång min elev på Öland och jag vill att han ska skriva nånting som är mer än stilövningar. Men efter att ha tagit mig igenom ett par månader försvinner den oron. Trots den översiktliga hållningen, de flesta händelser ägnas en enda mening, kommer man med tiden in i livet på Vikbolandet och i världen.
På ett ställe citerar han Wilhelm Ekelund som säger att viljan att ständigt ha rätt är ett tecken på dumhet. Just så skildrar Ola Klippvik sitt år, öppet, trevande, ärligt.