Var inne på Norra Latin och föreläste för deltagarna i värdegrundsutbildningen på eftermiddan, kanske ett sextiotal personer som arbetar inom äldrevården. Det blev något speciellt eftersom jag en gång gick i gymnasiet där, aulan vi befann oss i var samma aula där jag en gång skrev svenskuppsatser och centralprov i matematik.
Jag började med att läsa de två första kapitlen. Ibland när man högläser en text börjar man höra den som genom åhörarens öron. Ett ögonblick blev jag rädd att mina ord skulle upplevas som orättvisa av dem som arbetar inom vården och som varje dag möter det jag mötte under en kort tid. Jag var rädd att de skulle uppleva det som om jag anklagade dem för bristerna i den vård min pappa utsattes för.
Men jag tror inte att det uppfattades på det viset. Föreläsningen blev snart mer till ett samtal än en föreläsning. Kursdeltagarna frågade mig hur jag upplevt saker och jag svarade så gott jag kunde. Efteråt kom flera fram och tackade mig och vi fortsatte samtalet ute i korridoren. Alla var ense om att det finns brister i äldrevården och verkade engagerade i att förbättra den.
Det är kanske så att de som väljer att gå en kurs om vårdetik är de som är de mest engagerade, men min upplevelse är ändå att människorna inom vården är bra personer som vill göra ett bra arbete. Det är mer systemet som behöver reformeras, sättet gamla människor bor hemma tills de inte längre klarar av det och sen mot sin vilja sätts in på hem. Chocken blir för stor för många och de bryts ner av den.
Efteråt tog jag en fika med en kompis som är några år äldre än jag. Hon berättade om sin mormor på ålderdomshemmet i Norrbotten. På den tiden låg de fyra i varje rum. Allt var inte bättre förr.