Var inne på Bukowskis idag. Det var första gången i mitt liv jag var på en auktion i verkliga livet. Att jag var där berodde på att den f d rektorn på Ölands folkhögskola, Behnn Edvinsson, hade med en av sina tavlor. En del av auktionen behandlade den politiskt radikala 60- och 70-talskonsten.
Innan han blev rektor var Behnn en av förgrundsgestalterna i den rörelsen. Han gjorde bland annat den målning som fick kungen att sluta inviga den årliga elevutställningen på Konstakademien. Det var en stor triptyk, 5,5 meter hög. Längst ner står kravallpoliser med visir och sköldar, över dem en amerikansk örn i domarkappa som svingar en SAF-klubba omgiven av pajasar som representerar kulturlivet. Högst upp dansar regeringen, med Palme och Geijer i mitten, cancan med stora kjolar och nätstrumpor. Från skrevet på Palme hoppar en sprattelgubbe/penis fram med kungens ansikte.
Det var inte den målningen som bjöds ut på Bukowskis utan en mindre, där någon kysser en prins och han förvandlas till en groda. Andra verk som bjöds ut var Kjartan Slettemarks Nixonbilder och Hillersberg sida vid sida med Warhol. Det var lite absurt att sitta där och se de gamla revolutionärernas bilder ropas in för höga summor av just det etablissemang som målningarna en gång ville utmana.
Fast kanske är det inte så konstigt. De bilder som först hyllades för sitt budskap och sen förkastades för det kan idag ses som den konst de också var. Den gamla laddningen är borta. Bilderna är tidstypiska men i bästa fall också allmängiltiga.
Sen kunde jag inte låta bli att tänka på I sista minuten, Hitchcockfilmen där Cary Grant överlistar skurkarna genom att börja skrika skämtsamma bud mitt under auktionen.