Idag är det hundraårsdagen av August Strindbergs död. För mig och de flesta i min generation har han alltid med självklarhet varit Sveriges främste författare. Andra storheter, som Selma Lagerlöf eller Hjalmar Söderberg, pendlar lite i sina positioner. Ett decennium är de mer eller mindre bortglömda (på 80-talet köpte jag Lagerlöfs samlade verk i ett lent och vackert skinnband för 400 kronor), för att sen lyftas upp i ljuset en period, innan de åter sjunker ner i halvglömska. Strindberg var konstanten, den som alltid fanns där högst uppe. Men idag när vi talade om honom på samlingen på skrivarskolan visade det sig att ingen i klassen hade ett särskilt nära förhållande till Strindberg. Han var en sån där figur vars böcker man tvingades traggla sig igenom i skolan bara.
Jag vet inte om det beror på skolan eller om det är så att Strindberg var så intimt förbunden med 1900-talets utvecklingsoptimism att han blir oss mer främmande under det skeptiska 2000-talet. Tiden får avgöra. När jag i söndags talade om saken med min fjortonårige son, som ännu inte läst Strindberg, frågade han om jag trodde att Strindberg skulle anses lika stor om hundra år. Jag svarade att jag trodde att han fortfarande skulle läsas, men strängt taget vore det väl bättre om det kom en, eller gärna flera, nyare författare som kunde få en liknande ställning.