Avslutning på Kinesiska skolan idag. Efter att ha suttit och väntat på lunchen i två timmar (ack, så kinesiskt!) åkte jag med min son och hans klass till en klättervägg i Sickla. Medan barnen klättrade satt jag med fem kinesiska mammor och pratade om språk. En av dem berättade att hon och hennes svenska man enbart pratar kinesiska med varandra. De träffades när han pluggade i Kina. Han bodde där i två år och under de sjutton år de varit gifta har hans kinesiska blivit allt bättre. I början behövde hon tänka på vilka ord hon använde, men numer tänker hon inte så längre. Han förstår allt.
Fast, tillade hon efter att ha beklagat att upplägget gjort att hennes svenska är rätt begränsad, det finns en sak han inte klarar av och det är när man skämtar. Det förstår han inte och blir sur.
Till en del kan det förstås bero på att hon råkat gifta sig med en humorlös man. Det finns såna. Då och då träffar man en människa som faktiskt inte förstår skämt, som tar allting på allvar, som helt enkelt inte uppfattar de undertoner som gör att det man säger kan tolkas på olika sätt. Men också det är knutet till språket. Humor kräver större språkkänsla än allvar.