Vårsöndag på Öland. Spelade fotboll och fick en lättare sträckning i ljumsken. Har läst ut drygt hälften av David Peace Tokyo year zero. Deckarintrigen håller och allt är skrivet med en inlevelse som inte är så vanlig i historiska romaner. Man får en väldigt tydlig bild av livet i Japan just efter krigsslutet, förödelsen, fattigdomen, den förödmjukelse ockupationen innebar.
Ändå finns det något problematiskt med det deliriska tillståndet hos huvudpersonen och jagberättaren. Allt är filtrerat genom sömnbrist, kräkattacker och ångestfylld förvirring. Stilen påminner väldigt mycket om James Ellroys deckare, det febriga perspektivet, som filmat med en skakig handkamera. Fast hos Ellroy finns en större variation i rytmen. Tempot (och temperaturen) stiger ju våldsammare handlingen blir. Hos Peace är också den mest vardagliga scen beskriven som om berättaren höll på att sprängas inifrån. Det gör att man tvingas läsa med en viss vaksamhet, för att inte missa viktiga detaljer.
Överhuvudtaget är det lustigt att den inre monolog som blev känd genom finlitterära författare som James Joyce och Virginia Woolf idag är vanligast inom spänningslitteraturen. Kanske fungerar den helt enkelt bäst där, som ett sätt att intensifiera vissa scener.